Hösten 2017

“Är du säker på att du kan vara kvar på de premisserna?”

Jag har gråtit fast jag bestämt mig för att vara stark.  De spattiga hormonerna har säkert spätt på känslan av uppgivenhet och självömkan, men den långa kampen hade också tagit ut sin rätt. När nu någon lyssnar och på allvar tar till sig vad jag berättar om känslan av vanmakt och förvirring. Över att inte för sitt liv förstå hur dessa inkompatibla system ska samspela, hur mycket kraft det tar med så mycket personal som har så många sjukskrivningar och privata problem, hur trycket från ledningen över ekonomin stressar sönder mina nätter – är det som en propp släpper.

Men oavsett alla (o)tekniska och personella utmaningar, är det i grunden förtroendekrisen som är skapat den inre konflikten hos mig och orsaken till sjukskrivningen jag nu haft ett par veckor.

Den kortklippta personalaren vill direkt klargöra att ingen kommunpolicy finns angående nära relationer mellan chefer och underlydande.  Men hon är skicklig i det svåra samtalet,  så självklart förstår hon min invändning: att sociala system och kanske i synnerhet hierarkiska, vilka avkräver oss människor att bevaka våra positioner på ett annat sätt än i platta organisationer, förväntar sig att spelreglerna- även de underförstådda, följs.

Min invändning mot förvaltningschefens affär med sin underordnade och min kollega, handlar överhuvudtaget inte om kärleken, den är underbar. Utan det är hans oförmåga att som ledare inse sin påverkan på ett system, som skaver.  Att som alfahanne ta sin sexuella rätt för given, dessutom i ett matriarkat och sedan ha mage att genom tillrättavisningar på arbetsplatsträffar, kväsa opponenterna. Att inte förstå att på hans position kan inte privatperson och roll separeras utan att den uppkomna situationen ska hanteras professionellt, någon part i paret byter plats. Problemet löst.  Det motsatta – en tryckkokare har skapats.

I kombination med andra, illa tagna beslut; en oförmåga att lyssna på både chefers och undersköterskors kritik kring arbetsmiljön i allmänhet och schemaläggningssystemet i synnerhet,  blir cocktailen giftig. Jag klarar inte att dricka mer. Kan inte längre vara lojal mot arbetsgivaren.

Och HR-personens fråga gör mig uppgiven, för visst har hon rätt när hon säger att oavsett vad som sker med just den här chefen, så kommer ett antal andra personer både inom förvaltning och politik – som bidragit med tystnad, stöd, egna agendor – att finnas kvar i. Det är till syvende og sidst ledningen som tillåter ledarskapet.

Så hennes fråga är relevant – hur ska jag kunna jobba vidare med vetskapen om att det jag upplever som problematiskt, kvarstår? Att det kommer att mutera i annan form – på ett annat jobb, i en annan del av organisationen?

Den andlige ledaren Eckhart Tolle menar det finns bara tre sätt att förhålla sig till verkligheten, allt annat är galenskap: acceptera, förändra eller lämna.

Människor är alltid värderingsstyrda men få anställda i mindre kommuner, har kunnat unna sig lyxen att välja bort arbetsgivare. Arbetstillfällena som finns är relativt få och man måste svälja stolthet och ideal. Maten måste stå på bordet, ungarna behöver få vara kvar i sin trygga miljö.

Jag är inte uppgiven, jag ser att förändringen pågår. Många goda krafter verkar för en äkta effektivisering och  det vikande skatteunderlaget gör att kommunerna inte har råd med dåligt ledarskap i längden.

Men jag orkade inte längre strida för förändring, inte heller acceptera. Jag påbörjade min resa för att lämna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *