Flockdjuret människan

Människan är ett socialt flockdjur vars hela överlevnad hänger på att andra människor tar hand om henne. Hur anknytningen till omsorgspersonerna (oftast föräldrarna) har sett ut präglar sedan hur relationerna till andra ser ut i vuxen ålder. Att förstå hur anknytningen fungerar och identifiera hur den egna ser ut är en viktig nyckel till förståelse för många situationer som upplevs stressande, både i kärlekslivet och i förhållande till exempelvis auktoriteter.

Bebisar föds alltid prematura, det vill säga för tidigt; hjärnan är inte färdigutvecklad utan det kommer att ta många år till. Först vid 25 års ålder är den faktiskt ”klar”. Fast klar blir den egentligen aldrig eftersom hjärnan är plastisk, den kan moduleras om.  Att barnet inte kommer ut fixt och färdigt har en mycket intelligent orsak. Det är nämligen skillnad på att födas på Grönland eller i regnskogen. Naturen förbereder den lilla på att överleva i alla sorts miljöer och hjärnan har därför ett överskott neuroner (hjärnans nervceller) som med tiden kommer att rensas bort beroende på vilka funktioner som behövs och inte.

Dessutom har barnet ett beteendesystem som omvårdnadspersonen förhoppningsvis kan uppfatta och läsa av. Fram till 1950-talet trodde man att barnets primära behov var mat för sin överlevnad. Men i Harlows klassiska experiment med apungar som tagits från sina mödrar, upptäckte man att behovet av närhet var betydligt mycket viktigare än att äta. Två olika ”mödrar” skapades – en ståltrådsställning med mat, en med ett mjukt tyg. Nästan hela tiden klängde apungen på det mjuka tyget, bara ibland stack den iväg och för att snabbt äta. När ungarna utsattes för stress, rusade de genast till tyg-mamman.

Anknytningsteorin, John Bowlby (1907-1991)

Genom sitt arbete på ett sjukhus under 1950-talet där Bowlby såg hur barn reagerade när de separerades från sina föräldrar, kom han att revolutionera utvecklingspsykologin genom sin anknytningsteori. Anknytningsteorin minskar fokus på de basala behoven och betonar i stället vikten av en pålitlig omsorgsperson som är närvarande på fler plan än bara näringsgivare. Bowlby menar att anknytningen är ett beteendesystem och en grundläggande drift såsom sexualitetenoch är till för att det under relativt många år, sårbara barnet ska kunna överleva genom att behålla en beskyddare. Det är en helt biologisk funktion som utgår från det centrala nervsystemet.

Barnet skickar signaler till sina föräldrar om hunger, smärta, närhetsbehov etc. Beroende på hur väl mamman eller pappan uppfattar, tolkar, bemöter i rätt tid och med hög frekvens, skapas ett inre kognitivt schema– en sorts mental karta över hur det är bäst att bete sig, hos barnet. Riktigt små barn (0 – 2-3 månader) är sociala mot alla men allteftersom ökar behovet av fasta relationer och mellan ca 6 månader och 3 år (Fas 2) infaller en skör period när barnen är i stort behov av sina föräldrar.

Om barnet under en för lång tid blir åtskild från sin omsorgsperson under den här känsliga tiden, inträder Bowlbys separationsstadier:

  • Protest: Barnet reagerar med ilska, rädsla och upprördhet och anstränger sig hårt för att få tillbaks sin mamma/pappa. Från timmar till någon vecka.
  • Sorgfas: barnet går in i en sorgeperiod och blir apatiskt, gråter, slutar leta efter föräldrar.
  • Losskoppling: Barnet börjar omorientera sig, äter, leker men har börjat stänga av anknytningssystemet vilket gör att när föräldern hämtar, vill barnet inte ens följa med hem. Innan teorin fick fäste var denna period eftersträvansvärd för vårdpersonalen eftersom den underlättade deras arbete, varför man uppmanade föräldrar inte besöka sina barn.
    (Jag har hört om svenska barn som lämnades själva på sjukhus till och med sent in på 1980-talet. Så i ditt detektivarbete med självkännedom – separerades du eller dina förfäder på detta sätt? Det kan i så fall satt djupare sår än man förstått.)

De olika anknytningskategorierna

Efter fas 2 utvecklas barnen mer i enlighet medPiagets teori om assimilation (man har en mental erfarenhetsbank att sortera in skeenden i) och ackommodation (man får omforma modellerna till förmån för nya erfarenheter)

Grunden för god anknytning är en trygghetscirkel där omsorgspersonen fungerar som trygg bas att utforska den stora, nya världen från och säker hamnatt tanka trygghet och närhet ur.

Bowlbys kollega Mary Ainsworth vidgade anknytningsteorin via sin Stranger Situation Procedure(SPP). Genom att se hur barnet reagerade när föräldern återvände till ett okänt rum där barnet  lämnats ensam med en främmande person, kunde Ainsworth dela in barnet i en av fyra kategorier:

  1. A)Otrygg-undvikande, 15-25% . Det finns ett känslomässigt avstånd mor/barn – ingen säker hamn finns att tillgå.
  2. B)Trygg, 60-70%(i Sverige 74% enl Von Tetczhner, 2009:462) Tillit, respekt och lyhördhet mellan mor/barn – trygghetscirkeln är tillräckligt sammanhållen
  3. C) Otrygg-ambivalent, 5-15%. Lynnigheten i förälderns beteende – ibland kärleksfull, ibland ignorant gjorde barnet osäkert och därmed klängigt. Barnet kan inte lita på föräldern och ser till att inte släppa taget.
  4. D) Otrygg-desorganiserad. En kombination av A+C när barn eller mor utsatts för trauma. Svårtolkade svängningar mellan trygghet och angrepp, inte sällan våld med föräldern som förövare (UR).

Föräldern kan omedvetet överföra och stärka beteenden som tex ett eget obesvarat  behov av närhet. Mönstren sitter nämligen i under livet och är svåra att upptäcka inom en själv. En god anknytning under småbarnsåren gör att man kan hantera sina egna känslor och ser sig själv mer objektivt i relation till andra vilket ger en god självbild.

Se mycket bra föreläsning på UR: ”Vad spädbarn behöver”