Kategoriarkiv: Recension

Drömfakulteten – tillägg till sexualteorin, Sara Stridsberg

Sara Stridsberg har i Drömfakulteten – tillägg till sexualteorin (2006) skapat ett lapptäcke av textbitar som tillsammans blir en manisk alterfiktion över ett starkt livsöde. Även om Stridsberg i sluttexten gör avbön – att romanen ska läsas just som en roman, går det inte att komma ifrån att man antar att det är Valerie Solanas, författare till det anarkafeministiska SCUM-manifestet (1968), liv som gestaltas.

Är det etiskt försvarbart att ta en annan människas namn, några få fakta och fylla en hel livsberättelse? Särskilt en våldsam som denna, med incest, våldtäkter, gravt missbruk, allvarlig psykisk sjukdom ända till det oundvikliga slutet: Valerie död på knä i ett pisshål i San Fransisco? Jag kan inte bestämma mig. Som en hyena slafsar jag i mig innehållet; värderar, förkastar, sugs tillbaka.

Detta är dock inte bara ett livsöde, utan också nutidshistoria om en nation och dess barn i vidare mening. Ett Amerika som i Japan sätter en katastrofal punkt för världskriget, det kommunisträdda 60-talet, minoriteternas frigörelse på 70-talet, det dekadenta 80-talet.

Miljöns påverkan, kanske direkta avgörande, för människans blivande. Den heta öknen, den salta Atlanten, det urbana livet. Akademin och dårhuset som möjligen utgör en dikotomi.

 

Jag läser boken som strömmad e-bok. Det är ett misstag; texten är oerhört komplex. Jag hade behövt stryka under, vika hundöron, kunnat trycka dit glädjekyssar. Det är suggestivt, kittlande, sorgligt och inte sällan allmänbildande. Kort sagt, ur ett hantverksperspektiv: genialiskt.

Jag kan se Stridsbergs tavla med indexkort framför mig, hur hon flyttar runt dem för att till slut få balans mellan reportage, historia, social-realism, konst och galenskap.

Växlingarna mellan andra- och tredje persons- berättande gör att en på ytan fragmenterad text, ändå blir lätt att följa. Ibland en A-Z – struktur som fångar in sammanhang.

I Stridsbergs research-spår hittar jag en intervju med Solanas i The Village Voice från 1977[1] som liknar bokens dialog. En transkriberad intervju, direkt avskrivning av två människor som talar. Sporadiskt: en känsloyttring i parantes.

Kronologiskt sys de olika styckena ofta samman med nyhetsrubriker som får läsaren att hänga med när tidslinjerna korsar varandra, men de har också en annan funktion. Valen av nyhetshändelser är skickligt gjorda då de speglar den amerikanska kollektiva medvetna.

Texten innehåller information av fotografisk karaktär om kläder, beteenden, platsers beskaffenhet. Som en videoinstallation som byter färg, form, ljus och ljud.

 

Tiderna förändras, dock aldrig Solanas som inte har någon egentlig utvecklingskurva. Mot slutet av boken känns hon aningens långrandig även om blixtar av humor och intelligens lyfter läsandet. Men hon är fast i sina mentala loopar såsom missbrukare och psykiskt sjuka kan vara. Loopar som till slut driver henne till oförståeligt våld. Det rakt motsatta till en av grundpelarna i hennes manifest: att kvinnor är empatiska och kärleksfulla av naturen och att män bör utrotas för sin brist därpå.

Trots Solanas teoretiska möjligheter till förändring så är slutet oundvikligt. Paranoid schizofreni är ett allvarligt tillstånd. Det sociala arvet för tungt, även om hon själv vägrar att godta en hård barndom som förklaringsmodell.

När jag läser om Stridsberg och hennes far som var intagen på Beckomberga anar jag orsaken till valet av tema. Katharsis av våra familjesår, är det inte vad vi alla ägnar oss åt mer eller mindre medvetet? Fråga kvarstår dock: är det rätt att göra det i andras namn?

Kommersiellt är det förstås smart. Stridsberg är inte den första att tjäna pengar på Solanas. Men i boken finns andra ”äkta människor”, som är utsatta. Exempelvis modern Dorothy och Andy Warhol – Solanas brottsoffer.

Ibland känns det som om Drömfakulteten vill chockera med det gränslösa, en sorts exploatering av de mest tragiska människoödena. Det allmänmänskliga är viktigt att belysa, samtidigt som individens integritet behöver beaktas.

Stridsberg finns med som ”Berättaren” och i vissa passager ifrågasätter hon också sig själv och sitt projekt i dialogerna med Solanas. De kan läsas som en sorts meta-skrivande; kanske till och med stream-of-consciousness. Stridsberg är nog inte heller helt säker på om hon gör rätt, men gör ändå. Lojaliteten med Solanas, att Stridsberg står på hennes sida, är ändå ett förmildrande drag.

Det är kanske så man som modig författare behöver förhålla sig. Underordna sig den text som kräver att få komma fram, oavsett vad den leder till. Så har författare i alla tider störtat regeringar och förändrat samhällen.

 

I all sin skitighet, måste detta ändå ha varit ett roligt skrivprojekt. Stridsberg har placerat sina karaktärer som pappdockor på olika platser.  Lekt med dem, tagit sig in under skinnet på dem. Ibland lägger hon dockorna på andra dockor i skamlösa konstellationer. Valerie och pappa. Mamma och de elaka männen. Flyttar dem mellan stad och land. Antar deras röster; blir ett med platser och skeenden.

Jag inspireras av den fria formen. Flödet och modet att ta sig an ett liv så huvudstupa och passionerat.

Kanske kunde texten ha kortats ner en aning, men det handlar säkert mer om min egen otålighet.

Den etiska aspekten går att diskutera, men boken lämnar kvar många tankar, idéer och inspiration.

Det kan vara så att den feministiska färgningen står i vägen för ett verk som skulle kunnat nå en bredare publik (läs: män) som kanske blir avskräckta av temat. För mig handlar boken dock mindre om -ismer och mer om kulturens tryck mot individen. Och vice versa.

 

 

[1] http://www.warholstars.org/valerie-solanas-interview.html

Bokus >>

Vacker ambivalent kärlek som mått bra av att döda några älsklingar

Vild och skild

Mitt första skilsmässosår är över och jag ska inte påstå att jag är intresserad av dejtning. Det handlar mer om att försiktigt glipa på nya-möjligheters-dörr. Med det menar jag inte ett ytterligare kvartssekel i heteroförhållanden.

Nej, jag funderar exempelvis en del på hur det skulle vara att leva som undergiven eller dominant. Som sista kvinna i västvärlden skummar jag därför ”50 nyanser av honom” men är inte så imponerad. Den har en verkshöjd som en svenskauppsats av en åttondeklassare och fullsmäckad med tröttsamma (<–) adverb. Är det erotiken man är intresserad av så finns det bättre källor. Men det är inte den boken det ska handla om här.

Redan som oskild lekte jag med tanken på att helt enkelt bara bli ihop med en kvinna. Det måste vara det ultimata förhållandet. När man är med män kan det bli så där stelt. Hela tiden står det där ”du-skulle-kunna-ha-dina-privata-delar -i-mina-istället-för-att-vi-satt-här-och-sörplade-kaffe” i vägen för ett äkta möte. Med tjejer är det inte så. Man är liksom sig själv. Vågar fjärta öppet och dricka direkt ur mjölkpaketet utan att generas. Lugnt och skönt. Så av alla vilda scenarion låg det där med kvinnor närmast. Tills jag läste Lena Einhorns roman ”Den tunna isen”.

Einhorn skapar magisk prosa …

Prosan är magisk. Hon kan skriva, det är en sak som är säker. Att jag tar mig igenom de 1550 iphone-sidorna (508 i pappersform) beror i stora delar på språket. Hon får minsta reseplanering att verka väsentlig, varje miljöskildring av sjö-träd-mark-stad-skidsorter-parkblommor är relevant, varje ambivalent längtan är en cliffhanger av Die Hard-mått. Som skrivande människa är glimtarna av författarlivet en stor del  av behållningen. Hur hon skapar Augustpris-och Guldbagge-vinnare mitt i sina kärlekskaruseller.

Ambivalensen är temat för den här nyckelromanen. Huvudpersonen Lena och hennes kärlek Nicki står i centrum, men kring dem snurrar en dödssjuk son, en myriad av föredettingar, storslagna skrivprojekt och återblickar på ursprungsfamiljen Einhorn. Föräldrarna, de kända läkarna Jerzy och Nina.

Hur skapades ärren som gör att Lena 50 år, fortfarande inte riktigt klarar av att anknyta och få relationer stabila och hållfasta? Svaren vecklas långsamt fram som en blandning av pusseldeckare och terapisession. Flera hjärnskrynklare passerar också revy men ingen lyckas egentligen komma nåt på spåren utan det är Lenas eget ”analyserande och penetrerande” som ger svaret på gåtan. Den där att man så gärna vill vara i kärleken, men hur den hela tiden slinker undan som en regnbåges slut. Intimitetsdansen kallar Lena och Nicki det: en stiger fram och  den andra backar, aldrig möts man helt.

… som mått bra av tuffare tag

”Den tunna isen” är en fin beskrivning av hur våra relationsmönster skapas den allra första tiden i livet, och hur den kan komma att prägla oss för alltid, om vi inte aktivt jobbar med den. För det är aldrig för sent att få ett fint vuxenliv som Mark Levengood säger i veckans avsnitt av Min Sanning.

Ett sätt att hela sig själv är genom skrivandet, och när texten når läsaren får även hon en möjlighet att läka. Ett liv blir allmängiltigt – den enes resa illustrerar mångas. Så boken är viktig, gripande och välskriven, men den hade mått bra av en tuffare redaktör som dödat några darlings.

Den ingående gestaltningen av ambivalensen – alla turer fram och åter som inte bara är mellan Lena och Nicki utan alla deras andra älskare och älskarinnor och deras älskare och älskarinnor, sänker tempot och förtar en del  av läsupplevelsen.

Till slut är jag så matt av allt det här sökandet efter kärlek, att jag bestämmer mig för att inte bli lesbisk. Dominant verkar trots allt vara det mest logiska: Kan du inte bara vara lite kåt, glad och tacksam? Men det kanske beror på min egen anknytningsproblematik.

 

Norstedts förlag Den tunna isen, Einhorn, Lena 2019

Vill man läsa en bok om hur den otrygga anknytningen kan gestalta sig rekommenderar jag Hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge

Köp boken på Bokus