Kategori: Hållbarhet

När mätetalen både maskerar maskning och markerar momentum

Jonna Bornemarks tal vid Riksdagens öppnande efter sommaren 2019, har med rätta blivit viral. Hon belyser på ett evidensbaserat och passionerat sätt det som många kanske i primärt i offentlig verksamhet upplever. 1) Att vi mäter ihjäl oss och 2) att tilliten till professionen är för låg (därför måste också den mätas).

Jag jobbar som enhetschef med service och logistik inom sjukhusvärlden. I den ledningsgrupp jag sitter med i har vi börjat planeringsarbetet inför nästa år. Organisationen har sedan 15 år jobbat systematiskt med förbättringsarbete via en strukturerad modell som man till och med vunnit ett pris för, som man tog emot ur Kungens hand.

Varannan vecka träffas personal i förbätttringsgrupper med olika lokala fokus, ledda av medarbetare som utbildats till förbättringsledare.  De aktiviteter som bedöms vara de viktigaste får mätetal som man följer över tid.

Med ett sådant här engagemang, uppmuntrat av ledningen, så borde man ha ett välsmort maskineri till rimlig kostnad. Men så är det inte, i alla fall inte över hela linjen. Det är inte dåligt, men de insatser som görs borde ge en mycket större utväxling och jag försöker förstå vad det beror på.

Äldreomsorgens räknefel

Under några år var jag chef inom äldreomsorgen i Karlskrona, en mellanstor kommun i södra Sverige. Hemtjänsten gick back med många miljoner och en ny verksamhetschef tillträdde med uppdraget att stoppa blödningen. Hemmasnickrade Excel-filer skapades. För äldreomsorg anpassade och integrerade affärssystem är skamligt frånvarande i våra kommuner, med tanke på de skattemiljoner som ska hanteras.

Antalet brukartimmar (tant Agdas behov av stödstrumpor, städning och näringsintag – beviljade av kommunens biståndshandläggare) och antalet årsarbetstidstimmar (den totala hentjänstgruppens gemensamma arbetstid) + 18% för kringkostnader, skulle balanseras.

Hur man kommit fram till just de där 18% var för övrigt ett mysterium. Någon hade för många controllers sedan kommit fram till den magiska siffran, men ingen chef eller äldrenämndeman visste hur det gått till eller kunde göra om den.

Bondmorans grundprincip

I grunden är dessa beräkningar givetvis den mest basala formen av hushållning. Bondmorans grundprincip: du kan inte göra av med mer resurser än du har. Vilket man då alltså gjort i åratal.

För inom kommun och region (fd Landsting) kommer alltid den magiska nyårsnatten då alla skulder i ett slag försvinner, och dagen efter har man en helt ny, orörd budget att börja förbruka.

Men med en åldrande befolkning och en stigande försörjningskvot (hur många de mellan 19-64 år som jobbar som behöver försörja dem som inte gör det) måste särskilt kommuner utanför storstadsregionerna, sluta hänge sig åt detta trolleri.  Man måste hitta sätt att inte bara få ekonomin i balans, utan också kraftigt reducera den.

Rättmätig räkning

Varje månad fick vi hemtjänstchefer sitta uppsträckta framför verksamhetschef, controller, HR och redovisa hur och varför vår budget såg ut som den gjorde. Det var tufft men lärorikt och viktigt. Under det dryga året jag jobbade med excel-modellen, minskade utgifterna med 600 000 kr mot året innan.

Framförallt handlade det om en förbättrad planering och omfördelning av de resurser vi hade. Trycket på personalen blev varken mer eller mindre bortsett från att de var tvungna att bryta upp en del av de mentala gränser som fanns att gå över att jobba på fler gator av den lilla staden, än innan. Det tyckte en del var jobbigt i början. Med tiden såg många också fördelar med att utveckla sig i yrkesrollen och att få nya arbetskamrater.

De äldre kunde förstås uppleva att de mötte för många olika personer men så hade det alltid varit. Tidigare med många olika timanställda. Nu blev det visserligen också nya ansikten i början, men ur ett omvårdnadsperspektiv var det mer erfarna undersköterskor och vårdbiträden som gjorde besöken.

Snedmätning

Jag tyckte om jobbet men hade svårt att förlika mig med förvaltningschefens moral. Droppen som gjorde att jag lämnade inte bara jobbet utan även bostadsort tämligen omgående, var mitt lönesamtal.

Att vara hemtjänstchef är ett av de tuffaste jobb man kan ha. Man är mitt uppe i ett system av olika lagar som styr (socialtjänstlagen, hälso-och sjukvårdslagen, arbetsmiljölag etc.), har stor personalomsättning, tuffa ekonomiska krav osv.

Trots att jag hade gjort ett stort förändringsarbete och faktiskt kunde visa det på förbättrad ekonomi, lägre sjuktal etc. satt min chef med sina mätetal för lönesättning framför sig och kryssade sig igenom via data hon tagit fram i de där systemen som jag beskrev inte pratar med varann.

I slutändan kom hon fram till ett resultat som sedan renderade i X kronor. Kommunen hade skjutit till extra pengar så att lönerna för enhetscheferna skulle komma upp i den nationella nivån dit det i mitt fall var ungefär Y kr till (Tips till dig som vill ha god löneutveckling – förhandla alltid fram en god ingångslön, sen är det för sent). Min chef var inte missnöjd med mig – tvärtom. Jag hade ju sparat in över en halv miljon och var trevlig i ledningsgruppen, men budgeten var ännu inte balans (och hade inte varit så på över 15 år) så då blev det inget kryss i den lönegrundande rutan.

Hon underströk det jag själv lärt mig göra i lönesamtal: att det är bakåtblickande, om jag fortsatte så här skulle påslag nästa år bli rejält. Hon använde alltså mätetalen på ett rationellt och korrekt sätt – inget kryss i rutan, inget påslag. Men i realiteten gjorde hon sig av med en chef där och då.

Hon insåg inte att det inte handlade om pengar. Jag är enbart intresserad av en hållbar privatekonomi där jag är skuldfri med ett mindre rörelsekapital. Jag är jägare, inte samlare och är därmed inte intresserad av att fylla ladorna med varken pengar eller prylar, utan allt jag äger ska få plats i en ryggsäck och mitt kapital sitter mellan öronen.

Nej, det handlade om hur jag av inre värderingsskäl inte kunde vara kvar i en organisation där man inte förstår när mätetal är relevanta – och när de inte är det.

Då lämnade jag med känslan av att någon måste förstå det ologiska i mätelogiken, nu förstår jag bättre – att ingen riktig förstår detta. 🙂 

Nya tider kräver nya sätt att mätta behovet av tydlig styrning av det svårstyrda

Vad jag har beskrivit i ovan exempel är komplexiteten kring detta med ledning och styrning genom mätetal:

  1. Min nuvarande organisation där delaktighet och förbättring med tillhörande mätetal står i fokus, men effekten inte är så stor som man kunde förvänta sig.
  2. Hur ett systematiskt mätarbete kring att få hemtjänstekonomin i balans faktiskt är nödvändig och ger god effekt
  3. Hur mätningen dödar motivation och får människor att lämna

Så hur katten gör man vad, när? Jonna Bornemark har givetvis en stor poäng med att hävda att de som kan jobbet ska få utföra det utan klåfingriga räknenissar. Men det finns en hake när professionen inte alltid är så professionell.

Gällande chefer, så kan vi inte lita blint på att de som har en titel faktiskt vet vad de gör. Och ju högre upp i hierarkierna och akademierna, desto mer döljs okunskap, och kunskapsstagnationen ökar då färre och färre människor vågar ifrågasätta dina handlingar (inkl.moral). Att ha för många Ja-sägare, skapar en förvriden värld och tar du dig aldrig ner från molnfri höjd, kommer du aldrig att förstå vad du leder.

Gällande medarbetarledning: Självorganisering är gott, men risken är att det varje individs psykologiskt ej hanterade behov av ”tutte”/hängslen livrem/olust att utmana sin förmåga etc., renderar i för mycket ”must haves” och resurserna tar slut för fort när man saknar helhetssyn och bara ser till sin egen del av exempelvis skattekakan.

Strukturer att dansa inom

Vi behöver hitta nya strukturer som håller samman väven och faktiskt visar på att det vi gör är verkningsfullt, samtidigt som människor behöver få dansa och vara stökiga där någonstans i mitten för att bevara livskraft.

Vi lever i spännande tider. Paradigmen rasar.  Det kommer att kosta blod, svett och tårar – men någon väg tillbaka finns inte, och har aldrig funnits för mänskligheten. Framåt kamrater, även om inte alla kommer med!

 

Vacker ambivalent kärlek som mått bra av att döda några älsklingar

Vild och skild

Mitt första skilsmässosår är över och jag ska inte påstå att jag är intresserad av dejtning. Det handlar mer om att försiktigt glipa på nya-möjligheters-dörr. Med det menar jag inte ett ytterligare kvartssekel i heteroförhållanden.

Nej, jag funderar exempelvis en del på hur det skulle vara att leva som undergiven eller dominant. Som sista kvinna i västvärlden skummar jag därför ”50 nyanser av honom” men är inte så imponerad. Den har en verkshöjd som en svenskauppsats av en åttondeklassare och fullsmäckad med tröttsamma (<–) adverb. Är det erotiken man är intresserad av så finns det bättre källor. Men det är inte den boken det ska handla om här.

Redan som oskild lekte jag med tanken på att helt enkelt bara bli ihop med en kvinna. Det måste vara det ultimata förhållandet. När man är med män kan det bli så där stelt. Hela tiden står det där ”du-skulle-kunna-ha-dina-privata-delar -i-mina-istället-för-att-vi-satt-här-och-sörplade-kaffe” i vägen för ett äkta möte. Med tjejer är det inte så. Man är liksom sig själv. Vågar fjärta öppet och dricka direkt ur mjölkpaketet utan att generas. Lugnt och skönt. Så av alla vilda scenarion låg det där med kvinnor närmast. Tills jag läste Lena Einhorns roman ”Den tunna isen”.

Einhorn skapar magisk prosa …

Prosan är magisk. Hon kan skriva, det är en sak som är säker. Att jag tar mig igenom de 1550 iphone-sidorna (508 i pappersform) beror i stora delar på språket. Hon får minsta reseplanering att verka väsentlig, varje miljöskildring av sjö-träd-mark-stad-skidsorter-parkblommor är relevant, varje ambivalent längtan är en cliffhanger av Die Hard-mått. Som skrivande människa är glimtarna av författarlivet en stor del  av behållningen. Hur hon skapar Augustpris-och Guldbagge-vinnare mitt i sina kärlekskaruseller.

Ambivalensen är temat för den här nyckelromanen. Huvudpersonen Lena och hennes kärlek Nicki står i centrum, men kring dem snurrar en dödssjuk son, en myriad av föredettingar, storslagna skrivprojekt och återblickar på ursprungsfamiljen Einhorn. Föräldrarna, de kända läkarna Jerzy och Nina.

Hur skapades ärren som gör att Lena 50 år, fortfarande inte riktigt klarar av att anknyta och få relationer stabila och hållfasta? Svaren vecklas långsamt fram som en blandning av pusseldeckare och terapisession. Flera hjärnskrynklare passerar också revy men ingen lyckas egentligen komma nåt på spåren utan det är Lenas eget ”analyserande och penetrerande” som ger svaret på gåtan. Den där att man så gärna vill vara i kärleken, men hur den hela tiden slinker undan som en regnbåges slut. Intimitetsdansen kallar Lena och Nicki det: en stiger fram och  den andra backar, aldrig möts man helt.

… som mått bra av tuffare tag

”Den tunna isen” är en fin beskrivning av hur våra relationsmönster skapas den allra första tiden i livet, och hur den kan komma att prägla oss för alltid, om vi inte aktivt jobbar med den. För det är aldrig för sent att få ett fint vuxenliv som Mark Levengood säger i veckans avsnitt av Min Sanning.

Ett sätt att hela sig själv är genom skrivandet, och när texten når läsaren får även hon en möjlighet att läka. Ett liv blir allmängiltigt – den enes resa illustrerar mångas. Så boken är viktig, gripande och välskriven, men den hade mått bra av en tuffare redaktör som dödat några darlings.

Den ingående gestaltningen av ambivalensen – alla turer fram och åter som inte bara är mellan Lena och Nicki utan alla deras andra älskare och älskarinnor och deras älskare och älskarinnor, sänker tempot och förtar en del  av läsupplevelsen.

Till slut är jag så matt av allt det här sökandet efter kärlek, att jag bestämmer mig för att inte bli lesbisk. Dominant verkar trots allt vara det mest logiska: Kan du inte bara vara lite kåt, glad och tacksam? Men det kanske beror på min egen anknytningsproblematik.

 

Norstedts förlag Den tunna isen, Einhorn, Lena 2019

Vill man läsa en bok om hur den otrygga anknytningen kan gestalta sig rekommenderar jag Hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge

Köp boken på Bokus

Älgvandringen och utrotningen

SVT har under tre veckor haft ett antal webbkameror uppsatta  vid en jämtländsk älv. Det är älgarnas vandring som varit fokuset men de gånger jag själv streamat, har det varit noll djur i bild. Däremot har krympta isflak glidit förbi i sakta mak, torra tallgrenar har petat ut i den lätta brisen och en rad våryra fåglar har hörts i bakgrunden.

Den här slow-tv:n, eller ”sakte-teve” som det heter på norska, är ett live-format som funnits i ungefär 10 år och där just norrmännen initierat och är speciellt förtjust i formen (Slow Television, Wikipedia (2019)). Hurtigrutten, tågresor och andra långdistansare är tacksamma att sända, oklippt och direkt.

Så vad är det som är som gör så många väljer att stirra på en älv i tre veckor, i väntan på älg? En fånig och retorisk fråga förstås. Våra hjärnor är utvecklade för just det livet: att vara ett med naturen, eftersom vi är just det. Trots att vi lägger oändligt med tid och resurser på att verka civiliserade genom att sitta på kontoret och sätta ihop gem i långa kedjor, eller ägna fritiden åt att köpa prylar tillverkade av ungar i Asien, så är präglingen uråldrig och konstant. Det basala behovet av vatten, skog och vindbrus.

Det är paradoxalt att samtidigt som miljontals människor inte kan få nog av  älgvandring, så släpper FN sin rapport om tillståndet för vårt ekologiska system:  en miljon (1.000.000) djur hotas av total utrotning – Poof. Bye bye. Borta för alltid.

Det är ju för väl att naturen finns bandad nu. Några undervattenskameror av torskar som tjippar efter andan i Östersjöns bottensediment kanske kan vara nästa tittarsuccé? Eller ett titthål i nån gammal valborgsbrasa för att eventuellt se den sista igelkotten. Eller för att sträva efter ändå mer långsamhet: en stillbildsserie av en tom bikupa som kontrast mot Storstockholms bostadsbrist.

Då kan ju våra barnbarn om några decennier tagga våra dödsrunor på facebook med  shoutouts som: #tack_som_fan_farmor_för_att_du_iallafall_lämnade_efter_dig_instastories_med_älg_och_torsk

SVT: En låååångsam miljonsuccé! (2019-05-07)

 

 

 

Äldre förvaltning behöver förnyas

Hösten 2017

”Är du säker på att du kan vara kvar på de premisserna?”

Jag har gråtit fast jag bestämt mig för att vara stark.  De spattiga hormonerna har säkert spätt på känslan av uppgivenhet och självömkan, men den långa kampen hade också tagit ut sin rätt. När nu någon lyssnar och på allvar tar till sig vad jag berättar om känslan av vanmakt och förvirring. Över att inte för sitt liv förstå hur dessa inkompatibla system ska samspela, hur mycket kraft det tar med så mycket personal som har så många sjukskrivningar och privata problem, hur trycket från ledningen över ekonomin stressar sönder mina nätter – är det som en propp släpper.

Men oavsett alla (o)tekniska och personella utmaningar, är det i grunden förtroendekrisen som är skapat den inre konflikten hos mig och orsaken till sjukskrivningen jag nu haft ett par veckor.

Den kortklippta personalaren vill direkt klargöra att ingen kommunpolicy finns angående nära relationer mellan chefer och underlydande.  Men hon är skicklig i det svåra samtalet,  så självklart förstår hon min invändning: att sociala system och kanske i synnerhet hierarkiska, vilka avkräver oss människor att bevaka våra positioner på ett annat sätt än i platta organisationer, förväntar sig att spelreglerna- även de underförstådda, följs.

Min invändning mot förvaltningschefens affär med sin underordnade och min kollega, handlar överhuvudtaget inte om kärleken, den är underbar. Utan det är hans oförmåga att som ledare inse sin påverkan på ett system, som skaver.  Att som alfahanne ta sin sexuella rätt för given, dessutom i ett matriarkat och sedan ha mage att genom tillrättavisningar på arbetsplatsträffar, kväsa opponenterna. Att inte förstå att på hans position kan inte privatperson och roll separeras utan att den uppkomna situationen ska hanteras professionellt, någon part i paret byter plats. Problemet löst.  Det motsatta – en tryckkokare har skapats.

I kombination med andra, illa tagna beslut; en oförmåga att lyssna på både chefers och undersköterskors kritik kring arbetsmiljön i allmänhet och schemaläggningssystemet i synnerhet,  blir cocktailen giftig. Jag klarar inte att dricka mer. Kan inte längre vara lojal mot arbetsgivaren.

Och HR-personens fråga gör mig uppgiven, för visst har hon rätt när hon säger att oavsett vad som sker med just den här chefen, så kommer ett antal andra personer både inom förvaltning och politik – som bidragit med tystnad, stöd, egna agendor – att finnas kvar i. Det är till syvende og sidst ledningen som tillåter ledarskapet.

Så hennes fråga är relevant – hur ska jag kunna jobba vidare med vetskapen om att det jag upplever som problematiskt, kvarstår? Att det kommer att mutera i annan form – på ett annat jobb, i en annan del av organisationen?

Den andlige ledaren Eckhart Tolle menar det finns bara tre sätt att förhålla sig till verkligheten, allt annat är galenskap: acceptera, förändra eller lämna.

Människor är alltid värderingsstyrda men få anställda i mindre kommuner, har kunnat unna sig lyxen att välja bort arbetsgivare. Arbetstillfällena som finns är relativt få och man måste svälja stolthet och ideal. Maten måste stå på bordet, ungarna behöver få vara kvar i sin trygga miljö.

Jag är inte uppgiven, jag ser att förändringen pågår. Många goda krafter verkar för en äkta effektivisering och  det vikande skatteunderlaget gör att kommunerna inte har råd med dåligt ledarskap i längden.

Men jag orkade inte längre strida för förändring, inte heller acceptera. Jag påbörjade min resa för att lämna.

Fixar du det långa loppet?

Människan kan normalt hantera stress bra. Det som skadar oss och kan orsaka långvarig sjukdom är när vi inte balanserar stressiga perioder med vila.
 
Eller så här: det autonoma nervsystemet består av två delar: Det sympatiska som håller oss på tårna och räddar livet vid det som uppfattas som hot, och det parasympatiska som reparera celler, sänker blodtryck och stresshormoner.
 
Eller så här: Du tävlar i Formel 1 med den senaste toppmodellen. Plattan i mattan, väj snabbt undan för andra bilar, planera smartaste vägen in i kurvorna – vilken härlig rush! Men efter ett tag måste alla förare in i depå – tanka, byta däck, dricka. Ingen människa eller bil kan köra oavbrutet.
 
I det här snabbtestet får du en fingervisning om hur ditt F1-lopp ser ut. Kommer du att hålla dig på banan hela racet eller finns det risk för krasch?
 

Att sluta göra motstånd ger medvind

När vi är barn vill vi bli vuxna, som vuxna vill vi vara barn, eller i alla fall tonåringar igen.
Kroppen är för tjock för att passa in i kläder vi vill ha, sen för smal när vi blir äldre och tappar muskelmassa och fett.
Jobbet är tråkigt, men när vi förlorar det vill vi inte vara arbetslösa.
När vi är ensamma vill vi träffa en partner, när vi har en, duger hen inte och bör förändra sig.
När vi äntligen fått ett eget lägenhetskontrakt eller en förortsvilla vill vi direkt renovera om, och kanske igen, och igen.
När vi åker på semester är det för varmt och dyrt, när vi är hemma är det tråkigt.
 
I den positiva psykologin visar man att tacksamhet är ett förhållningssätt som ger ett bättre, mer lyckligt liv. Men ibland kan steget till att känna tacksamhet lite väl stort.
 
Det ZENISKA förhållningssättet att inte göra motstånd, inte tjafsa med verkligheten, är ett enklare sätt att få bättre livskvalitet.
 
Istället för hot och skuldbeläggning av egna och andras handlingar vilket skapar stress, kan man bara konstatera: ”Jaså verkligen”. Det är inte passivitet utan ett nyfiket,aktivt, medvetet iakttagande, särskilt av sig själv.
 
Det utrymme som skapas när hjärnan inte ständigt kräver rättning och förändring (inre och yttre), blir då tillgängligt för att söka fram vad jag istället vill ha. Saker klarnar och jag kan vidta bättre mått och steg för att manifestera en ny verklighet.

Hur många måndagar där man längtar sig bort, är rimligt att ha per år?

Måndagmorgonen som temperaturmätare. Att vara på rätt eller fel väg. Följer vi själens eller sinnets resplan? En själ som kanske vill dansa och måla i en verklighet där räkningar ska betalas, barn mättas. Den där avvägningen behöver ju också göras.

Man far liksom upp och ner på Maslows behovstrappa. Det mest basala kräver sitt, liksom självförverkligandet. En del menar att det hierarkiska tänkandet kring behov är felaktigt. Att människor som inte har sitt fysiska behov tillgodosett, också söker självförverkligande.  Det är snarare ett samspel mellan nivåerna.

Hursomhelst, hur många måndagar med ångest för att gå till jobbet, kan man ha per år, innan det är dags att göra något annat?

Bildresultat för maslow behovstrappa

Stilla dig för London

I DEN MAGISKA MEN NÅGOT KYLSLAGNA JUNINATTEN kör jag över öarna för att hämta upp min tonårsdotter. Hon står på tröskeln till vuxenlivet. Längtar liksom jag efter storstadens puls; nattklubbar, kulturevenemang och människomöten. Att få vara fri i sin anonymitet, långt från småstadens ibland kuvande blick. Jag har förstås präglat henne med min kärlek till vår hemstad Stockholm, och det som blev min andra stad tidigt 1990-tal – London.

Det började som en kort notis i nyhetsflödet. Det hade skett en ”incident” på London Bridge. Idag vet vi att det tredje terroristdådet på 10 veckor drabbat Storbritannien.

Det är nu tredje veckan den andlige läraren Eckhart Tolles kurs ”The power of prescence” pågår och en av de viktigaste  delarna i Tolles undervisining handlar om att bevittna den egna smärtkroppen.

Smärtkroppen är ackumulerade tankar, känslor och sinnesupplevelser som ännu inte gjorts medvetna. Som kanske uppstod i tidig barndom, före språket, före erfarenheten fasade av livets kanter. Vi bär den alla inom oss men  den tar större eller mindre plats av vår världssyn beroende på våra upplevelser.

Bildresultat för feed the wolf

Vissa delar av smärtkroppen har vi gemensamt utifrån den kultur vi fötts in i – hur vi utsatts av den omgivande naturen och andra yttre, historiska faktorer.

Förvrängda tankestrukturer – religiösa eller profana, alltifrån politiska budskap uppkomna av ego-agendor till kommersiellt skapade doktriner om hur vi ska leva, lägger till nya smärtor, ger ny galenskap.

Terrorism är negativ energi som fått fäste i individer som samlat sig runt samma tanke om att ha rätt i sin världsbild och ha rätt till sin vrede. Man har skapat en gemenskap kring samma dröm om överlägsenhet, med botten i rädslan för underlägsenhet.

Problemet är att vi som sagt alla bär på smärtkroppar, samma inre varelse som närs av skräck, sorg, ilska.  Så när vi drabbas direkt eller indirekt av galenskapen, då väcks  vår egen vrede och vilja till att slå ner och förgöra. Paradoxen är att vi blir som ”dem andra” därför att vi är arga och förtvivlade och tycker oss ha rätt till hämnd. Spiralen tar  fart… 

http://intentblog.com/how-reduce-your-pain-body-illustrated-guide/

Tolle lär oss att  stilla sig, att gå inåt och vila i den rymd som finns bakom  där människans skeenden pågår.  Denna rymd som genomsyrar hela universum – mellan atomerna, mellan planeterna, i mitt kött och blod. Stillheten, rymden – ger  andra lösningar än våldets och hämndens.

I denna brytpunkt i mänsklighetens historia, med några riktigt arga vargar i världsledningen behöver vi ta till all vår kraft för att inte bli en del av det moras som riskerar att dra oss alla ner i avgrunden.

Innebär detta att mördare inte ska ställas till svars? Ska vi kramas  och be tills vi slaktats till sista man och – särskilt kvinna, de fundamentalistiska gruppernas huvudmål då vi står för reproduktion och en symbol för vad som måste kuvas?

Tvärtom. Vi behöver skaffa vassare vapen, klokare straff och tydligare ledarskap och då är det det fysiska våldet fel väg att gå.

Vi behöver flytta den skräckslagna blicken från den arga vargen och istället följa den goda. Hon innehar samma styrka men utifrån en annan källa;  förankrad i djupare jord än den flyktiga ökensanden.  Med målet gemensamt liv, inte enskild makt. 

Det mest radikala att nu göra är att vända sig inåt och uppmärksamma de egna sinnesrörelserna, känslorna och tankarna med intresse och kärlek för att komma bortom dem och vila i varandet. När tillräckligt många jordinvånare har kontroll på sitt egna vargpar, kommer skiftet oåterkalleligen att ske.

I år firar dottern och jag midsommar i London. För att kärleken till staden är större än rädslan för döden. För att nästa generation har rätt till att forma sina liv i frihet.

Bildresultat för manchester ariana grande

Låt det rätta bjuda upp

På morgonen möter jag två människor som befinner sig i livets sista fjärdedel. Med bara några meters mellanrum säger de samma sak med olika ord:

Man behöver stilla sig för att livet ska hinna i fatt.

Under många år har jag lyssnat till den andlige läraren Eckhart Tolles lärdomar kring att minska lidande genom att vara i nuet. ”Å, allt detta tjat om mindfulness”, kan man tänka. Varenda kurs i ledarskap eller personlig utveckling ska ha med ett pass med russinmeditation för att bli bättre chef och människa.  Men det är inte riktigt det mekaniska och målrinriktade sättet att nu-vara som Tolle talar om. Utan han gör samma reflektion som mina morgonvänner – medveten närvaro är inte ett görande utan ett varande:

Allting kan bara pågå i denna minuts mirakel.  Strandskatornas parpromenad, den illgröna rosenbuskens blyga uppveckling, gruppledarens instruktioner i de brunflätade sommarsandalerna på träbryggan. Utan att vara uppmärksam och nyfiken på skeendet missar man mycket av det som aldrig kommer igen; saker som manifesteras – finns till i korta stunder- för att aldrig återuppstå.
(Ja, det finns teorier om parallella universa men vi får jobba med det vi  tror oss tillfälligt ha 🙂 )

Det som sker när man på allvar intresserar sig för nuläget i världen, den enda värld man har – den i ens omedelbara närhet (inte den i Vita Hysset på andra sidan Atlanten eller någon annan plats där sinnesoron är påtaglig),  är – att det blir ett
l-u-f-t-r-u-m mellan t-a-n-k-a-r-n-a. Under flera sekunder tystnar huvudtjattret till förmån för nyfikenhetens neutrala makt. Som ett barn betraktar man hela världen med förundran-  Wow! Magi!

Kanske blir tjattret efter en stund oroligt och undrar – ”Finns jag utan total uppmärksamhet? Ska du bara intressera dig för allting utanför mig nu, människa?” Ingen fara! Vad som kommer att inträffa är följande:  Den tillfälliga tystnaden – hålet i tankeströmmen – gör att det blir plats för en helt nya puls. Jag skriver inte impuls – såna är mer slumpartade och härstammar från tjattrets lekland-hoppla hit och hoppla dit.

Nej, denna nya puls, rytm eller energi– härrör från ett helt annat håll. Den är ursprungsrörelsen, den är Universums fråga till allt levande – ska vi dansa? När vi vågar att tacka ja till den dansen, förflyttas det som tidigare upplevts som huvudsaken med livet, ner till fotarbetet. Och trots att vi då egentligen kommer att befinna oss i en större rörelse, kommer den att vara stabilare eftersom den bottnar i markkänning. Det vill säga, vi lever och fattar beslut utifrån en klokare grund än vi själva kan tänka fram eftersom  den mänskliga hjärnan har stora begränsningar i form av rädslor (överlevnad framför allt) och relativt liten livserfarenhet. Vi gör ett positionsbyte och liksom pyramiden ställer oss på basen och inte på toppen. Några effekter: frihet från jämförelsens tyranni och ambitionsutmattning, och tänk-om-jag-missar-något-ångest. Och sånt gör även tjatter lyckligt 🙂 Så lyckligt och lugnt att det kan hjälpa till att skapa nytt, vackert och oväntat.

Foto: Sam Valad

Victor Frankl, överlevare från förintelselägren under andra världskriget och neurolog och psykatriker sammanfattar hela poängen:

Tappa sugen är viktigast av allt

Bildresultat för gecko hangingMänniskan är som en sugpropp. Vi behöver hela tiden ha något att sitta fast vid – familjen, arbetet, religionen (vilken vi nu tillber – Gud eller konsumtionen), platsen, drömmarna.

Ibland har vi suttit fast så länge vid ett koncept att vi tror att vi ÄR mamma, tandläkare, kristen, Karlskronit, visionär innovatör. Det stämmer inte.

Det går bra att hänga kvar där det känns skönt – kanske ett helt liv. Men många gånger är vi fastklistrade  vid människor och platser som inte gör oss gott bara för att det är läskigt att flyta fritt en stund. ”Det är dumt det”, för att citera Alva i Madicken när hon rycker undan köttbullskarotten för  pappan när han berättar att han gjort  mamman ledsen.

För livet är en flod och sugproppar mår bra av fukt och nya vatten. Vare sig man vill eller inte hittar man alltid en ny yta att fastna på. Sånt sker omärkligt. Just därför behöver man aktitvt träna på att släppa taget. För det som var sant igår, behöver inte vara det idag.  Men det är svårt att se med näsan tätt tryckt mot en yrkesroll eller ett villalån.

Att drabbas av sorg och vemod när man släpper taget är inte ovanligt men en viktig del av processen. Det som fyllt en funktion bör hedras. Har man väntat alltför länge med ett beslut så behöver man hålla om sig själv och säga att det är okej ändå- tid är inte förspilld, det kommer alltid ny. Och skulle man råka lämna något som ändå visade sig vara bra, så kommer det åter i  mer förädlad form.

Så trots att jag älskar Nils Poppe så hade han fel när han sa: ”Tappa inte sugen – världen är full av tappade sugar.”
Det är tvärtom – att aldrig tappa sugen, suger!

För belöningen med att släppa taget är friskhet, livsglädje och frihet. Eller som Will Smith uttrycker det:  ”The point of maximum danger is the point of minimum fear”.