Kategoriarkiv: Andlig hälsa

Älgvandringen och utrotningen

SVT har under tre veckor haft ett antal webbkameror uppsatta  vid en jämtländsk älv. Det är älgarnas vandring som varit fokuset men de gånger jag själv streamat, har det varit noll djur i bild. Däremot har krympta isflak glidit förbi i sakta mak, torra tallgrenar har petat ut i den lätta brisen och en rad våryra fåglar har hörts i bakgrunden.

Den här slow-tv:n, eller ”sakte-teve” som det heter på norska, är ett live-format som funnits i ungefär 10 år och där just norrmännen initierat och är speciellt förtjust i formen (Slow Television, Wikipedia (2019)). Hurtigrutten, tågresor och andra långdistansare är tacksamma att sända, oklippt och direkt.

Så vad är det som är som gör så många väljer att stirra på en älv i tre veckor, i väntan på älg? En fånig och retorisk fråga förstås. Våra hjärnor är utvecklade för just det livet: att vara ett med naturen, eftersom vi är just det. Trots att vi lägger oändligt med tid och resurser på att verka civiliserade genom att sitta på kontoret och sätta ihop gem i långa kedjor, eller ägna fritiden åt att köpa prylar tillverkade av ungar i Asien, så är präglingen uråldrig och konstant. Det basala behovet av vatten, skog och vindbrus.

Det är paradoxalt att samtidigt som miljontals människor inte kan få nog av  älgvandring, så släpper FN sin rapport om tillståndet för vårt ekologiska system:  en miljon (1.000.000) djur hotas av total utrotning – Poof. Bye bye. Borta för alltid.

Det är ju för väl att naturen finns bandad nu. Några undervattenskameror av torskar som tjippar efter andan i Östersjöns bottensediment kanske kan vara nästa tittarsuccé? Eller ett titthål i nån gammal valborgsbrasa för att eventuellt se den sista igelkotten. Eller för att sträva efter ändå mer långsamhet: en stillbildsserie av en tom bikupa som kontrast mot Storstockholms bostadsbrist.

Då kan ju våra barnbarn om några decennier tagga våra dödsrunor på facebook med  shoutouts som: #tack_som_fan_farmor_för_att_du_iallafall_lämnade_efter_dig_instastories_med_älg_och_torsk

SVT: En låååångsam miljonsuccé! (2019-05-07)

 

 

 

Att sluta göra motstånd ger medvind

När vi är barn vill vi bli vuxna, som vuxna vill vi vara barn, eller i alla fall tonåringar igen.
Kroppen är för tjock för att passa in i kläder vi vill ha, sen för smal när vi blir äldre och tappar muskelmassa och fett.
Jobbet är tråkigt, men när vi förlorar det vill vi inte vara arbetslösa.
När vi är ensamma vill vi träffa en partner, när vi har en, duger hen inte och bör förändra sig.
När vi äntligen fått ett eget lägenhetskontrakt eller en förortsvilla vill vi direkt renovera om, och kanske igen, och igen.
När vi åker på semester är det för varmt och dyrt, när vi är hemma är det tråkigt.
 
I den positiva psykologin visar man att tacksamhet är ett förhållningssätt som ger ett bättre, mer lyckligt liv. Men ibland kan steget till att känna tacksamhet lite väl stort.
 
Det ZENISKA förhållningssättet att inte göra motstånd, inte tjafsa med verkligheten, är ett enklare sätt att få bättre livskvalitet.
 
Istället för hot och skuldbeläggning av egna och andras handlingar vilket skapar stress, kan man bara konstatera: ”Jaså verkligen”. Det är inte passivitet utan ett nyfiket,aktivt, medvetet iakttagande, särskilt av sig själv.
 
Det utrymme som skapas när hjärnan inte ständigt kräver rättning och förändring (inre och yttre), blir då tillgängligt för att söka fram vad jag istället vill ha. Saker klarnar och jag kan vidta bättre mått och steg för att manifestera en ny verklighet.

Stilla dig för London

I DEN MAGISKA MEN NÅGOT KYLSLAGNA JUNINATTEN kör jag över öarna för att hämta upp min tonårsdotter. Hon står på tröskeln till vuxenlivet. Längtar liksom jag efter storstadens puls; nattklubbar, kulturevenemang och människomöten. Att få vara fri i sin anonymitet, långt från småstadens ibland kuvande blick. Jag har förstås präglat henne med min kärlek till vår hemstad Stockholm, och det som blev min andra stad tidigt 1990-tal – London.

Det började som en kort notis i nyhetsflödet. Det hade skett en ”incident” på London Bridge. Idag vet vi att det tredje terroristdådet på 10 veckor drabbat Storbritannien.

Det är nu tredje veckan den andlige läraren Eckhart Tolles kurs ”The power of prescence” pågår och en av de viktigaste  delarna i Tolles undervisining handlar om att bevittna den egna smärtkroppen.

Smärtkroppen är ackumulerade tankar, känslor och sinnesupplevelser som ännu inte gjorts medvetna. Som kanske uppstod i tidig barndom, före språket, före erfarenheten fasade av livets kanter. Vi bär den alla inom oss men  den tar större eller mindre plats av vår världssyn beroende på våra upplevelser.

Bildresultat för feed the wolf

Vissa delar av smärtkroppen har vi gemensamt utifrån den kultur vi fötts in i – hur vi utsatts av den omgivande naturen och andra yttre, historiska faktorer.

Förvrängda tankestrukturer – religiösa eller profana, alltifrån politiska budskap uppkomna av ego-agendor till kommersiellt skapade doktriner om hur vi ska leva, lägger till nya smärtor, ger ny galenskap.

Terrorism är negativ energi som fått fäste i individer som samlat sig runt samma tanke om att ha rätt i sin världsbild och ha rätt till sin vrede. Man har skapat en gemenskap kring samma dröm om överlägsenhet, med botten i rädslan för underlägsenhet.

Problemet är att vi som sagt alla bär på smärtkroppar, samma inre varelse som närs av skräck, sorg, ilska.  Så när vi drabbas direkt eller indirekt av galenskapen, då väcks  vår egen vrede och vilja till att slå ner och förgöra. Paradoxen är att vi blir som ”dem andra” därför att vi är arga och förtvivlade och tycker oss ha rätt till hämnd. Spiralen tar  fart… 

http://intentblog.com/how-reduce-your-pain-body-illustrated-guide/

Tolle lär oss att  stilla sig, att gå inåt och vila i den rymd som finns bakom  där människans skeenden pågår.  Denna rymd som genomsyrar hela universum – mellan atomerna, mellan planeterna, i mitt kött och blod. Stillheten, rymden – ger  andra lösningar än våldets och hämndens.

I denna brytpunkt i mänsklighetens historia, med några riktigt arga vargar i världsledningen behöver vi ta till all vår kraft för att inte bli en del av det moras som riskerar att dra oss alla ner i avgrunden.

Innebär detta att mördare inte ska ställas till svars? Ska vi kramas  och be tills vi slaktats till sista man och – särskilt kvinna, de fundamentalistiska gruppernas huvudmål då vi står för reproduktion och en symbol för vad som måste kuvas?

Tvärtom. Vi behöver skaffa vassare vapen, klokare straff och tydligare ledarskap och då är det det fysiska våldet fel väg att gå.

Vi behöver flytta den skräckslagna blicken från den arga vargen och istället följa den goda. Hon innehar samma styrka men utifrån en annan källa;  förankrad i djupare jord än den flyktiga ökensanden.  Med målet gemensamt liv, inte enskild makt. 

Det mest radikala att nu göra är att vända sig inåt och uppmärksamma de egna sinnesrörelserna, känslorna och tankarna med intresse och kärlek för att komma bortom dem och vila i varandet. När tillräckligt många jordinvånare har kontroll på sitt egna vargpar, kommer skiftet oåterkalleligen att ske.

I år firar dottern och jag midsommar i London. För att kärleken till staden är större än rädslan för döden. För att nästa generation har rätt till att forma sina liv i frihet.

Bildresultat för manchester ariana grande

Låt det rätta bjuda upp

På morgonen möter jag två människor som befinner sig i livets sista fjärdedel. Med bara några meters mellanrum säger de samma sak med olika ord:

Man behöver stilla sig för att livet ska hinna i fatt.

Under många år har jag lyssnat till den andlige läraren Eckhart Tolles lärdomar kring att minska lidande genom att vara i nuet. ”Å, allt detta tjat om mindfulness”, kan man tänka. Varenda kurs i ledarskap eller personlig utveckling ska ha med ett pass med russinmeditation för att bli bättre chef och människa.  Men det är inte riktigt det mekaniska och målrinriktade sättet att nu-vara som Tolle talar om. Utan han gör samma reflektion som mina morgonvänner – medveten närvaro är inte ett görande utan ett varande:

Allting kan bara pågå i denna minuts mirakel.  Strandskatornas parpromenad, den illgröna rosenbuskens blyga uppveckling, gruppledarens instruktioner i de brunflätade sommarsandalerna på träbryggan. Utan att vara uppmärksam och nyfiken på skeendet missar man mycket av det som aldrig kommer igen; saker som manifesteras – finns till i korta stunder- för att aldrig återuppstå.
(Ja, det finns teorier om parallella universa men vi får jobba med det vi  tror oss tillfälligt ha 🙂 )

Det som sker när man på allvar intresserar sig för nuläget i världen, den enda värld man har – den i ens omedelbara närhet (inte den i Vita Hysset på andra sidan Atlanten eller någon annan plats där sinnesoron är påtaglig),  är – att det blir ett
l-u-f-t-r-u-m mellan t-a-n-k-a-r-n-a. Under flera sekunder tystnar huvudtjattret till förmån för nyfikenhetens neutrala makt. Som ett barn betraktar man hela världen med förundran-  Wow! Magi!

Kanske blir tjattret efter en stund oroligt och undrar – ”Finns jag utan total uppmärksamhet? Ska du bara intressera dig för allting utanför mig nu, människa?” Ingen fara! Vad som kommer att inträffa är följande:  Den tillfälliga tystnaden – hålet i tankeströmmen – gör att det blir plats för en helt nya puls. Jag skriver inte impuls – såna är mer slumpartade och härstammar från tjattrets lekland-hoppla hit och hoppla dit.

Nej, denna nya puls, rytm eller energi– härrör från ett helt annat håll. Den är ursprungsrörelsen, den är Universums fråga till allt levande – ska vi dansa? När vi vågar att tacka ja till den dansen, förflyttas det som tidigare upplevts som huvudsaken med livet, ner till fotarbetet. Och trots att vi då egentligen kommer att befinna oss i en större rörelse, kommer den att vara stabilare eftersom den bottnar i markkänning. Det vill säga, vi lever och fattar beslut utifrån en klokare grund än vi själva kan tänka fram eftersom  den mänskliga hjärnan har stora begränsningar i form av rädslor (överlevnad framför allt) och relativt liten livserfarenhet. Vi gör ett positionsbyte och liksom pyramiden ställer oss på basen och inte på toppen. Några effekter: frihet från jämförelsens tyranni och ambitionsutmattning, och tänk-om-jag-missar-något-ångest. Och sånt gör även tjatter lyckligt 🙂 Så lyckligt och lugnt att det kan hjälpa till att skapa nytt, vackert och oväntat.

Foto: Sam Valad

Victor Frankl, överlevare från förintelselägren under andra världskriget och neurolog och psykatriker sammanfattar hela poängen: