Kategori: Ledarskap

När mätetalen både maskerar maskning och markerar momentum

Jonna Bornemarks tal vid Riksdagens öppnande efter sommaren 2019, har med rätta blivit viral. Hon belyser på ett evidensbaserat och passionerat sätt det som många kanske i primärt i offentlig verksamhet upplever. 1) Att vi mäter ihjäl oss och 2) att tilliten till professionen är för låg (därför måste också den mätas).

Jag jobbar som enhetschef med service och logistik inom sjukhusvärlden. I den ledningsgrupp jag sitter med i har vi börjat planeringsarbetet inför nästa år. Organisationen har sedan 15 år jobbat systematiskt med förbättringsarbete via en strukturerad modell som man till och med vunnit ett pris för, som man tog emot ur Kungens hand.

Varannan vecka träffas personal i förbätttringsgrupper med olika lokala fokus, ledda av medarbetare som utbildats till förbättringsledare.  De aktiviteter som bedöms vara de viktigaste får mätetal som man följer över tid.

Med ett sådant här engagemang, uppmuntrat av ledningen, så borde man ha ett välsmort maskineri till rimlig kostnad. Men så är det inte, i alla fall inte över hela linjen. Det är inte dåligt, men de insatser som görs borde ge en mycket större utväxling och jag försöker förstå vad det beror på.

Äldreomsorgens räknefel

Under några år var jag chef inom äldreomsorgen i Karlskrona, en mellanstor kommun i södra Sverige. Hemtjänsten gick back med många miljoner och en ny verksamhetschef tillträdde med uppdraget att stoppa blödningen. Hemmasnickrade Excel-filer skapades. För äldreomsorg anpassade och integrerade affärssystem är skamligt frånvarande i våra kommuner, med tanke på de skattemiljoner som ska hanteras.

Antalet brukartimmar (tant Agdas behov av stödstrumpor, städning och näringsintag – beviljade av kommunens biståndshandläggare) och antalet årsarbetstidstimmar (den totala hentjänstgruppens gemensamma arbetstid) + 18% för kringkostnader, skulle balanseras.

Hur man kommit fram till just de där 18% var för övrigt ett mysterium. Någon hade för många controllers sedan kommit fram till den magiska siffran, men ingen chef eller äldrenämndeman visste hur det gått till eller kunde göra om den.

Bondmorans grundprincip

I grunden är dessa beräkningar givetvis den mest basala formen av hushållning. Bondmorans grundprincip: du kan inte göra av med mer resurser än du har. Vilket man då alltså gjort i åratal.

För inom kommun och region (fd Landsting) kommer alltid den magiska nyårsnatten då alla skulder i ett slag försvinner, och dagen efter har man en helt ny, orörd budget att börja förbruka.

Men med en åldrande befolkning och en stigande försörjningskvot (hur många de mellan 19-64 år som jobbar som behöver försörja dem som inte gör det) måste särskilt kommuner utanför storstadsregionerna, sluta hänge sig åt detta trolleri.  Man måste hitta sätt att inte bara få ekonomin i balans, utan också kraftigt reducera den.

Rättmätig räkning

Varje månad fick vi hemtjänstchefer sitta uppsträckta framför verksamhetschef, controller, HR och redovisa hur och varför vår budget såg ut som den gjorde. Det var tufft men lärorikt och viktigt. Under det dryga året jag jobbade med excel-modellen, minskade utgifterna med 600 000 kr mot året innan.

Framförallt handlade det om en förbättrad planering och omfördelning av de resurser vi hade. Trycket på personalen blev varken mer eller mindre bortsett från att de var tvungna att bryta upp en del av de mentala gränser som fanns att gå över att jobba på fler gator av den lilla staden, än innan. Det tyckte en del var jobbigt i början. Med tiden såg många också fördelar med att utveckla sig i yrkesrollen och att få nya arbetskamrater.

De äldre kunde förstås uppleva att de mötte för många olika personer men så hade det alltid varit. Tidigare med många olika timanställda. Nu blev det visserligen också nya ansikten i början, men ur ett omvårdnadsperspektiv var det mer erfarna undersköterskor och vårdbiträden som gjorde besöken.

Snedmätning

Jag tyckte om jobbet men hade svårt att förlika mig med förvaltningschefens moral. Droppen som gjorde att jag lämnade inte bara jobbet utan även bostadsort tämligen omgående, var mitt lönesamtal.

Att vara hemtjänstchef är ett av de tuffaste jobb man kan ha. Man är mitt uppe i ett system av olika lagar som styr (socialtjänstlagen, hälso-och sjukvårdslagen, arbetsmiljölag etc.), har stor personalomsättning, tuffa ekonomiska krav osv.

Trots att jag hade gjort ett stort förändringsarbete och faktiskt kunde visa det på förbättrad ekonomi, lägre sjuktal etc. satt min chef med sina mätetal för lönesättning framför sig och kryssade sig igenom via data hon tagit fram i de där systemen som jag beskrev inte pratar med varann.

I slutändan kom hon fram till ett resultat som sedan renderade i X kronor. Kommunen hade skjutit till extra pengar så att lönerna för enhetscheferna skulle komma upp i den nationella nivån dit det i mitt fall var ungefär Y kr till (Tips till dig som vill ha god löneutveckling – förhandla alltid fram en god ingångslön, sen är det för sent). Min chef var inte missnöjd med mig – tvärtom. Jag hade ju sparat in över en halv miljon och var trevlig i ledningsgruppen, men budgeten var ännu inte balans (och hade inte varit så på över 15 år) så då blev det inget kryss i den lönegrundande rutan.

Hon underströk det jag själv lärt mig göra i lönesamtal: att det är bakåtblickande, om jag fortsatte så här skulle påslag nästa år bli rejält. Hon använde alltså mätetalen på ett rationellt och korrekt sätt – inget kryss i rutan, inget påslag. Men i realiteten gjorde hon sig av med en chef där och då.

Hon insåg inte att det inte handlade om pengar. Jag är enbart intresserad av en hållbar privatekonomi där jag är skuldfri med ett mindre rörelsekapital. Jag är jägare, inte samlare och är därmed inte intresserad av att fylla ladorna med varken pengar eller prylar, utan allt jag äger ska få plats i en ryggsäck och mitt kapital sitter mellan öronen.

Nej, det handlade om hur jag av inre värderingsskäl inte kunde vara kvar i en organisation där man inte förstår när mätetal är relevanta – och när de inte är det.

Då lämnade jag med känslan av att någon måste förstå det ologiska i mätelogiken, nu förstår jag bättre – att ingen riktig förstår detta. 🙂 

Nya tider kräver nya sätt att mätta behovet av tydlig styrning av det svårstyrda

Vad jag har beskrivit i ovan exempel är komplexiteten kring detta med ledning och styrning genom mätetal:

  1. Min nuvarande organisation där delaktighet och förbättring med tillhörande mätetal står i fokus, men effekten inte är så stor som man kunde förvänta sig.
  2. Hur ett systematiskt mätarbete kring att få hemtjänstekonomin i balans faktiskt är nödvändig och ger god effekt
  3. Hur mätningen dödar motivation och får människor att lämna

Så hur katten gör man vad, när? Jonna Bornemark har givetvis en stor poäng med att hävda att de som kan jobbet ska få utföra det utan klåfingriga räknenissar. Men det finns en hake när professionen inte alltid är så professionell.

Gällande chefer, så kan vi inte lita blint på att de som har en titel faktiskt vet vad de gör. Och ju högre upp i hierarkierna och akademierna, desto mer döljs okunskap, och kunskapsstagnationen ökar då färre och färre människor vågar ifrågasätta dina handlingar (inkl.moral). Att ha för många Ja-sägare, skapar en förvriden värld och tar du dig aldrig ner från molnfri höjd, kommer du aldrig att förstå vad du leder.

Gällande medarbetarledning: Självorganisering är gott, men risken är att det varje individs psykologiskt ej hanterade behov av ”tutte”/hängslen livrem/olust att utmana sin förmåga etc., renderar i för mycket ”must haves” och resurserna tar slut för fort när man saknar helhetssyn och bara ser till sin egen del av exempelvis skattekakan.

Strukturer att dansa inom

Vi behöver hitta nya strukturer som håller samman väven och faktiskt visar på att det vi gör är verkningsfullt, samtidigt som människor behöver få dansa och vara stökiga där någonstans i mitten för att bevara livskraft.

Vi lever i spännande tider. Paradigmen rasar.  Det kommer att kosta blod, svett och tårar – men någon väg tillbaka finns inte, och har aldrig funnits för mänskligheten. Framåt kamrater, även om inte alla kommer med!

 

Nationskännedom är steg 1 för självkännedom

Svenskarna är ju det mest udda folket i världen. I den klassiska globala värderingsstudien från Inglehart-Welzers så är vi mest individualistiska och mest sekulariserade.

Förenklat: ”Jaget före laget och Gud är död”. Inte lätt för andra folksorter att förstå sig på oss inte – och vice versa.

Inte är det så lätt att vara svensk heller, eftersom vi tenderar att tro att var och en är sin lyckas smed. Vi har ju valt Staten/Kommunen som beskyddare framför morsan och farsan när vi är små (förskola och skolplikt) och framför de egna ungarna när vi är gamla (äldreomsorg, pensionssystem).

Det finns ett maximalt frihetstänk i det valet att organisera sig. En önskan om oberoende. En del menar att det är ett gigantiskt socialt experiment som skördar offer i form av ensamhet och psykisk ohälsa. Så kan det vara. Vi är flockdjur och dör utan kontakt med andra. Samtidigt är vi världens sjunde lyckligaste folk…

Att Gud anses död (eller iaf att religionssystemet inte appellerar) är ytterligare en parameter att fundera över. De flesta svenskar är inte oandliga, man tror på ”något”; naturen är vår katedral. Tja, vi höll den hierarkiska Kristendomen stången rätt länge ändå. Innan dess var det våra asagudar som var projektionsytan för våra rädslor och drömmar. Spelar det någon roll vad vi tror på så länge det skapar meningsfullhet?

När man ägnar sig åt personlig utveckling är steg 1 alltid att lyfta blicken från ego-perspektivet till eco-perspektivet. Det vill säga – vilka system tillhör jag och hur påverkar de mig över tid och rum.

Att ha kännedom om sitt lands historia och hur det kollektiva medvetna i form av lagar, kulturyttringar (som nationaldagar…varför de firas, hur länge man firat dem etc.) är att gå den första milen i att börja förstå sig själv och därmed vara kapten över sitt öde.

Vi är så präglade av det vatten vi simmar i att vi sällan reflekterar över sånt som verkar självklart, men inte behöver vara det om man inte vill.

Med nyfiken och intresse iakttar man sitt system. Sedan kan man välja att:

Acceptera det: Vad schysst att vi är sjunde lyckligast i världen!

Förändra det: Nämen så här kan vi inte ha det! Vi gör så här istället!

Eller lämna det: Hola Spanien!

Allt annat (gnälla, kritisera, skapa draman, vägra delta/dra sig undan) är vansinne för att citera Eckhart Tolle.

Heja Moder Svea!

Äldre förvaltning behöver förnyas

Hösten 2017

”Är du säker på att du kan vara kvar på de premisserna?”

Jag har gråtit fast jag bestämt mig för att vara stark.  De spattiga hormonerna har säkert spätt på känslan av uppgivenhet och självömkan, men den långa kampen hade också tagit ut sin rätt. När nu någon lyssnar och på allvar tar till sig vad jag berättar om känslan av vanmakt och förvirring. Över att inte för sitt liv förstå hur dessa inkompatibla system ska samspela, hur mycket kraft det tar med så mycket personal som har så många sjukskrivningar och privata problem, hur trycket från ledningen över ekonomin stressar sönder mina nätter – är det som en propp släpper.

Men oavsett alla (o)tekniska och personella utmaningar, är det i grunden förtroendekrisen som är skapat den inre konflikten hos mig och orsaken till sjukskrivningen jag nu haft ett par veckor.

Den kortklippta personalaren vill direkt klargöra att ingen kommunpolicy finns angående nära relationer mellan chefer och underlydande.  Men hon är skicklig i det svåra samtalet,  så självklart förstår hon min invändning: att sociala system och kanske i synnerhet hierarkiska, vilka avkräver oss människor att bevaka våra positioner på ett annat sätt än i platta organisationer, förväntar sig att spelreglerna- även de underförstådda, följs.

Min invändning mot förvaltningschefens affär med sin underordnade och min kollega, handlar överhuvudtaget inte om kärleken, den är underbar. Utan det är hans oförmåga att som ledare inse sin påverkan på ett system, som skaver.  Att som alfahanne ta sin sexuella rätt för given, dessutom i ett matriarkat och sedan ha mage att genom tillrättavisningar på arbetsplatsträffar, kväsa opponenterna. Att inte förstå att på hans position kan inte privatperson och roll separeras utan att den uppkomna situationen ska hanteras professionellt, någon part i paret byter plats. Problemet löst.  Det motsatta – en tryckkokare har skapats.

I kombination med andra, illa tagna beslut; en oförmåga att lyssna på både chefers och undersköterskors kritik kring arbetsmiljön i allmänhet och schemaläggningssystemet i synnerhet,  blir cocktailen giftig. Jag klarar inte att dricka mer. Kan inte längre vara lojal mot arbetsgivaren.

Och HR-personens fråga gör mig uppgiven, för visst har hon rätt när hon säger att oavsett vad som sker med just den här chefen, så kommer ett antal andra personer både inom förvaltning och politik – som bidragit med tystnad, stöd, egna agendor – att finnas kvar i. Det är till syvende og sidst ledningen som tillåter ledarskapet.

Så hennes fråga är relevant – hur ska jag kunna jobba vidare med vetskapen om att det jag upplever som problematiskt, kvarstår? Att det kommer att mutera i annan form – på ett annat jobb, i en annan del av organisationen?

Den andlige ledaren Eckhart Tolle menar det finns bara tre sätt att förhålla sig till verkligheten, allt annat är galenskap: acceptera, förändra eller lämna.

Människor är alltid värderingsstyrda men få anställda i mindre kommuner, har kunnat unna sig lyxen att välja bort arbetsgivare. Arbetstillfällena som finns är relativt få och man måste svälja stolthet och ideal. Maten måste stå på bordet, ungarna behöver få vara kvar i sin trygga miljö.

Jag är inte uppgiven, jag ser att förändringen pågår. Många goda krafter verkar för en äkta effektivisering och  det vikande skatteunderlaget gör att kommunerna inte har råd med dåligt ledarskap i längden.

Men jag orkade inte längre strida för förändring, inte heller acceptera. Jag påbörjade min resa för att lämna.

Att skriva anden ur flaskan

(Tidigare publicerad på Coachingguiden)

Allting levande kommuniceraroch särskilt vi däggdjur är riktigt bra på det. Diande ungar kräver uppmärksamhet; människobarn extra mycket. Vi föds alla prematura och hjärnan fortsätter utvecklas utanför mammas mage. Helt färdigväxta är vi först i 25-års åldern men hjärnans plasticitet (formbarhet) gör att förändringar genom exempelvis lärande, pågår hela livet. Sådant ställer höga krav på både uttryck och inlyssning.

Talspråket är givetvis en av våra viktigaste kommunikationskanaler, men det är kroppsspråket som ljuder starkast. Minsta rörelse i någon av ansiktets fina muskler, gör att vi kan avläsa känslor som vrede, glädje eller ledsnad.

Den här förmågan att snabbt känna av och tolka omvärlden sker i stor utsträckning automatiskt och utifrån inlärda, mentala scheman vilka är baserade på tidigare erfarenheter. Det är ett mycket energiekonomiskt sätt att använda kunskap. Lärande tar på krafterna. Reflektion kräver tid. Men för att bryta ny mark, få förändrade insikter och därmed finna en annan riktning i livet, så behöver vi orka stretcha ut oss ibland, eller snarare – checka av inåt.

I vår överkommunicerande tid kan vi oavbrutet få till oss Gud och hela världens alla åsikter. Ja, även den här artikeln försöker styra dig med goda råd. Till slut är vi alla ett gäng åsnor mellan hötapparna, osäkra på vad som är rätt och fel.

För att kunna hantera dessa bombmattor av intryck, behöver vi lyssna på den enda som har svaret på våra alldeles egna livsfrågor om vem jag är och vart jag är på väg – vårt egna själv. Men även i vårt inre ljuder ofta en kakafoni av röster som kräver uppmärksamhet. För att sortera bland dem föreslås följande: en penna mot papper.

Först när tanken får form i bläck, kan vi börja stryka under vad som är av godo och stryka över det som kan släppas iväg som en heliumballong.

Bara efter ett par skriv-sessioner kan man återupptäcka gamla drömmar och höra oväntade viskningar om framtiden. Den darrande livskompassnålen får möjlighet att stilla sig mot en tydlig riktning.

Men vägen framåt kommer inte nödvändigtvis vara rak eller lätt. Kanske är det därför många av oss undviker det inre samtalet. För att vi vet vad som behöver göras, men är rädda för att höra det.

Så medan vi omedvetet inväntar att livet en gång för alla kommer att ta oss i örat och kräva förändring, det vill säga, när en svår sjukdom drabbar oss, eller en förlust eller något annat omvälvande som ställer saker på sin spets – medan vi inväntar det, fortsätter vi att gömma oss bakom ”måsten och borden” eller lever efter andras sanningar.

Men den tålmodiga längtan vilar stilla som i en Aladdins lampa i väntan på att gnidas. Detta som är helt nödvändigt, men känns alldeles omöjligt. Drömbilden, överväldigande som anden som bara väntar på att få släppas ut och torna upp sig över oss.

Önskan kan handla om att leva i ett annat land, starta ett företag, våga närma sig kärleken eller ändra yrkesbana radikalt fast man är långt över sextio år.

Vilka drömmar man än har, kan det vara hjälpsamt att veta att det människor ångrar mest på sin dödsbädd, är inte att de ställde upp mer för andra, utan att de inte gjorde mer av sådant de själva ville. Med det framtidsscenariot, vågar man kanske gnida lite på den där lampan av möjligheter genom att försiktigt skriva svar på frågor som: ”När jag är riktigt rik så ska jag …” eller ”När jag var liten var min stora dröm att bli … vill jag det också idag?”

När vi visualiserar framtiden visar vi hjärnan nya scenarion.Kanske pyser det sedan sakta, eller så kommer allt på en gång – både svaren och lösningarna. För hjärnan kan inte skilja på fantasi eller verklighet, utan agerar på båda sakerna som sanning. Detta är besvärligt vid fobier och ångest, men en välsignelse för positiva förändringar.

Så, om det den döende ångrar allra mest, är det hon inte gjorde för sig själv, och om man genom att skriva får fatt i drömmar som sedan via hjärnans förmåga att omforma sig kommer att kunna skapa ett nytt liv genom drömmar som slår in, då får du följande uppmaning: Tag ett papper och en penna och svara på frågan:
”Vad väntar jag på?”

Att sluta göra motstånd ger medvind

När vi är barn vill vi bli vuxna, som vuxna vill vi vara barn, eller i alla fall tonåringar igen.
Kroppen är för tjock för att passa in i kläder vi vill ha, sen för smal när vi blir äldre och tappar muskelmassa och fett.
Jobbet är tråkigt, men när vi förlorar det vill vi inte vara arbetslösa.
När vi är ensamma vill vi träffa en partner, när vi har en, duger hen inte och bör förändra sig.
När vi äntligen fått ett eget lägenhetskontrakt eller en förortsvilla vill vi direkt renovera om, och kanske igen, och igen.
När vi åker på semester är det för varmt och dyrt, när vi är hemma är det tråkigt.
 
I den positiva psykologin visar man att tacksamhet är ett förhållningssätt som ger ett bättre, mer lyckligt liv. Men ibland kan steget till att känna tacksamhet lite väl stort.
 
Det ZENISKA förhållningssättet att inte göra motstånd, inte tjafsa med verkligheten, är ett enklare sätt att få bättre livskvalitet.
 
Istället för hot och skuldbeläggning av egna och andras handlingar vilket skapar stress, kan man bara konstatera: ”Jaså verkligen”. Det är inte passivitet utan ett nyfiket,aktivt, medvetet iakttagande, särskilt av sig själv.
 
Det utrymme som skapas när hjärnan inte ständigt kräver rättning och förändring (inre och yttre), blir då tillgängligt för att söka fram vad jag istället vill ha. Saker klarnar och jag kan vidta bättre mått och steg för att manifestera en ny verklighet.

Balansera det feminina och maskulina

Det mesta i världen är dikotomier– dag och natt, liv och död, sol och måne, upp och ner, kvinna och man. Det ena är det andras förutsättning för att tillsammans bilda en helhet. Den mest universella dikotomin  är just den mellan manligt och kvinnligt beskriven av psykoanalytikern Carl Jung  som anima och animus.

Den manliga och den kvinnliga energin inom oss, vilka inte alls har med kön att göra utan handlar om aspekter i varje människas psyke. På grund av hormonnivåer och social träning, tenderar män ha mer av animus och kvinnor mer av anima och framtiden ligger i händerna  på att vi lär oss att balanserade bägge energierna inom oss.

Skillnaden mellan anima och animus

Den maskulina principen utgörs av tanken, det logiska sinnet, förnuft, struktur, lag och ordning, systematikoch så vidare. Animus är som glaset som håller inne vattnet så att det inte flödar över och rinner iväg. Hans faderliga erfarenheter, klokskap och hållfasthet är viktiga men kan övergå i stelbenthet och stagnation. I sagor symboliseras animus av den gamle kungen som ibland måste dö eller avsättas för att ge plats för nytt tänkande.

Den feminina principen handlar om känsla, kreativitet, intuition, samspel med andra och kontakten med det undermedvetna. Anima vill ha förändring och växt; förälskelse och bus. Men blir hon gränslös, alltså utan den manliga aspekten som sätter stopp och håller ordning, övergår hon i skitprat, huvudlösa projekt, ”sätter en kniv i ryggen” på andra och blir rent galen. Hon är vattnet som riskerar att flöda över glaset och förspillas helt. I sagan är hon den onda styvmodern, vars make inte har kraft nog att hindra henne.

Den maskulina/tankens aspekten blir rigid, fanatisk och våldsam om han inte balanseras av det feminina. Det är därför det är så oerhört farligt att hålla unga män utanför samhällsgemenskapen genom att inte ta dem i bruk. För då samlar de sig i flock med liktänkare (ex. huliganer, extrema organisationer) och de blir oattraktiva som partners och blivande fäder. Och det är då de slår i botten av Animus – de får ingen träning i hänsynstagande, empati eller kärlek. Saknaden efter gemenskap och ”det mjuka” dövas med droger, hjärnan slås ut helt och vi riskerar att få veritabla mordmaskiner mitt ibland oss.

När det feminina/känslan blir för dominerande kan hon skada sig själv eller andra genom psykningar och sladder. Hon fastnar i detaljer och vågar inte stå upp för vare sig själv eller andra. Du kan hitta henne i dysfunktionella arbetsgrupper på “kvinnliga” arbetsplatser inom vården och skolan tex.

Det finns ingen som helst värdering i dessa bägge energier – feminint och maskulint. De ÄR. Men de fungerar bäst i balans och vi strävar alla mer eller mindre omedvetet efter att få dem i våg. Det är till exempel inte ovanligt att man ser extrema machomän med extrema kvinnliga våp. Det är för att bägge har ett behov av den förtryckta aspekten inom sig men i stället för att lära känna och respektera sin egen inre man respektive kvinna, söker man det i en partner.

Den feminina kraftens återkomst

Sedan Upplysningen på 1700-talet har den manliga principens rationella, byråkratiska, materiella, mekaniska, logiska paradigm fått härja fritt. Och det har varit fantastiskt för människans utveckling! Vi har fått en otrolig höjning av levnadsstandarden, besökt månen och blivit med Internet. Men den extrema tillväxten på alla områden har också påverkat både människor och natur negativt på många sätt.

När en person, en plats eller en nation befinner sig för mycket i en av energierna blir det slagsida. Sverige präglas starkt av maskulin energi. Det ska vara rationellt och systematiskt. Att visa starka känslor kallas för att vara ”osvensk” och ses på med lite förakt. Vi har en fullständig besatthet av millmiterrättvisa och jämlikhet som inte finns någon annanstans. Men i stället för att leva för att tjäna ett välfärdssystem, behöver vi åter lära oss att leva och färdas väl i våra egna liv. Såsom svensken gjorde för 1000 år sedan innan hon dränktes i det patriarkala, det vill säga de romerska prästernas tankar om monogami, arbetets helighet och skatter i form av tionden som numera mångdubblats.

Det maskulinas dominans i Sverige bryter ner samvaron och familjelivet till rationalitet och ekonomi. Ett ständigt beräknande av “vad kostar det”, ”vad får jag, materiellt sett” – aldrig känslomässigt, utvecklingsmässigt. När Swedbank basunerar ut att det kostar 1,2 mnkr att ha ett barn, blir det ett rött skynke för den gräsrot som lever på marginalen och hon håller sig från att skaffa fler barn, trots att människans största skatt är relationen till andra.  Det feminina – anima ser till helheten och förstår att den materiella energin är nödvändig och god, men bara till en viss nivå.

Det är nu hög tid att låta pendeln gå tillbaka och balansera animus med anima – förnuft med känsla. Detta är ett arbete som verkligen inte gäller enbart kvinnor utan alla människor. Allt förändringsarbete börjar inom oss själva och steg1 för att få världen i balans igen, handlar om att se den egna skuggan – vad är det vi tryckt bort inom oss för att det inte passade sig inom de sociala normerna?

Vi behöver återupprätta och uppskatta de goda sidorna i den feminina principen – omvårdnad, långsiktigt tänkande, kommunikation och samarbete. Indianledaren Oren Lyons talar om att varje handling skall ske med tanke på sju generationer framåt. Alltså, hur påverkar våra val människorna som lever om 175 år?

Att träna sin anima och animus

Självkännedom är grunden till goda relationer och god hälsa. Se på dig själv – är du alldeles för mycket i det rationella, behöver du berusa dig i kreativitet och en nypa galenskap. Dansa, lek och skoja. Ägna tid åt att hjälpa andra att växa – en planta eller en tonåring.

Är du för flödande, ser att tiden inte räcker till, ständigt hamnar i passioner som förgör dig och du förstår inte hur. Strukturera upp dig – gör en lista över vad du vill med livet och rent konkret hur du ska ta dig dit. Ta kontakt med din inre fader som sätter stopp och ordnar till.

Och så här låter man anima och animus växelverka i sitt inre. Ju skickligare man blir, ju mer balanserad blir den yttre världen.

Bildresultat för yin yang

Gör ett av få evidensbaserade personlighetstest

Det finns en rad personlighetstester:
Meyers-Briggs Type Indicator (MBTI), en av världens mest använda tester, är baserad på CG Jungsteori om balansen mellan tanke-känsla-intution-sinnesförnimmelse.

DISCsom blivit känt i Sverige på senaste tiden genom den svenska storsäljaren ”Omgiven av idioter”, som talar om fyra kvaliteter: Dominans-Inflytande-Stabil-Konformitet. Författaren Thomas Eriksson har fått en del kritik från psykologerom att förenkla det enormt komplexa i att vara människa.

Den enda evidensbaserade personlighetstesten, det vill säga som man genom vedertagen forskning kan se är stabil över tid, situation och mellan kulturer är Big Five-skalan, eller Femfaktors-teorinpå svenska.

De fem faktorer som mäts är:

* Öppenhet (openness) – att vara nyfiken, kreativ, uppskatta konst osv.
* Samvetsgrannhet (Consciousness) – planerad, självdisciplinerad, målinriktad
* Extrovert – Energi,självsäkerhet, stimulerad av andras sällskap
* Vänlighet (agreeableness) – medkännande, samarbetsvillig
* Neuroticism- grad av emotionell instabilitet (lätt att känna ilska, oro)

Bifogad länk går till ett onlinetestframtagen bland annat av psykologen Dr Jordan B Peterson, författare till ”12 livsregler” som just nu tar världen med storm.

Testet är på engelska och kostar ca 10 dollar (100 kr) och det är klart värt pengarna.

Är du intresserad av att får en bra bild av dig själv för att kunna jobba vidare mot ett liv – inte av ständig lycka (det är ett ointressant och omöjligt mål), utan mer en förmåga att ta de oundvikliga motgångarna och nederlagen på ett stabilare sätt – gör testet 🙂

https://www.understandmyself.com

Vad ska de säga på din begravning?

Kanske får rubriken dig att studsa, men för att kunna bakåtplanera sin livsplan är det bra att fundera över vilket eftermäle man önskar. Ska de säga: ”Hen var den allra bästa administratören på vår avdelning” eller ”Hen var en äventyrare med stort hjärta som lämnar ett stort tomrum efter sig i Rios förorter”.

Gör en livsplan (plan de vida)

När man gör en livsplan (alltid med papper och penna) börjar man med att titta på den livssituation man idag har och viktar den mot sina inre värderingar. Är du och hjärtat på hyfsat rätt plats i livet, eller är det dags att ta ut en ny färdriktning?

Ett sätt är att lista de roller du har för tillfället, exempelvis: förälder, make, kontorist, orienterare, ordförande i bostadsrättsföreningen. Vill du byta ut någon av rollerna? Kanske det ska stå författare någonstans istället? Hur når du dit?

Viktigast är att klarna tanken, känna in och acceptera vad som behöver revideras. Det kan ta tid att våga erkänna ens för sig själv att det är dags att byta bana. Men börja leka med tanken, sök på nätet eller fråga runt om att exempelvis gå kortare delta i en skrivarverkstad och vara med i novelltävlingar.

Mål bör vara smarta

Man behöver inte kasta om rodret totalt (om man inte vill) utan kan med ”babysteps” byta riktning, men vill du verkligen få en förändring inom rimlig tid, så är det nödvändigt att sätta upp det som kallas ett SMART mål:

S=Specifikt
M= Mätbart
A= Attraktivt
R= Realistiskt
T= Tidsatt

Skriv i presens och jag-form

För att lägga extra kraft bakom sin manifestation av ett mål, bör man skriva som om det redan är nått.

Exempel: Jag är barnboksförfattare eftersom jag älskar att skriva, rita och berätta för barn. Jag släpper min bilderbok för barn i åldrarna 4-9 år, om ett år eftersom jag behöver försörja mig genom det vanliga jobbet till en början. Varje morgon går jag upp en timme tidigare för att skriva text och göra bilder. Augusti 2019 skickar jag in manus till Rabén&Sjögren förlag.

Om något sker på vägen som kräver en justering, så gör man det förstås – men man har alltid målområdet i fokus.

Var noga med vilka mål du sätter upp -det är en otroligt kraftfull process där du får det du önskar – önska rätt! Inte vad andra vill, utan det som är djupt förankrat i dig själv <3

In transit

Just nu rör jag mig mellan mina två världar. Två hemmor. Det vanliga och där jag växte upp. Tiden suddas ut. Dekaderna smälter samman.

Ung-vuxen. Minnen eller realtid?

Stadsgatorna är ändrade men ändå lika. 1800-talsbyggnader och grånad asfalt tillsammans med krom och Citybanans nya nedgång.

Här gick jag väl bara som igår? Dansade på krogarna, tog tunnelbanan mot jobbet.

Måsarna från Nybrokajen kastar mig tillbaka till Skärgårdsstaden.

Dessa boplatser; alla människorna som präglat mig. Gjort avtryck i varje cell-ritning som föds i mig igen och igen.

De där cirklarna som öppnar och sluter sig i en ständig, pulserande hjärtrörelse.

Till det sista andetaget.

Hur många måndagar där man längtar sig bort, är rimligt att ha per år?

Måndagmorgonen som temperaturmätare. Att vara på rätt eller fel väg. Följer vi själens eller sinnets resplan? En själ som kanske vill dansa och måla i en verklighet där räkningar ska betalas, barn mättas. Den där avvägningen behöver ju också göras.

Man far liksom upp och ner på Maslows behovstrappa. Det mest basala kräver sitt, liksom självförverkligandet. En del menar att det hierarkiska tänkandet kring behov är felaktigt. Att människor som inte har sitt fysiska behov tillgodosett, också söker självförverkligande.  Det är snarare ett samspel mellan nivåerna.

Hursomhelst, hur många måndagar med ångest för att gå till jobbet, kan man ha per år, innan det är dags att göra något annat?

Bildresultat för maslow behovstrappa