Kategoriarkiv: Äldreomsorg

När mätetalen både maskerar maskning och markerar momentum

Jonna Bornemarks tal vid Riksdagens öppnande efter sommaren 2019, har med rätta blivit viral. Hon belyser på ett evidensbaserat och passionerat sätt det som många kanske i primärt i offentlig verksamhet upplever. 1) Att vi mäter ihjäl oss och 2) att tilliten till professionen är för låg (därför måste också den mätas).

Jag jobbar som enhetschef med service och logistik inom sjukhusvärlden. I den ledningsgrupp jag sitter med i har vi börjat planeringsarbetet inför nästa år. Organisationen har sedan 15 år jobbat systematiskt med förbättringsarbete via en strukturerad modell som man till och med vunnit ett pris för, som man tog emot ur Kungens hand.

Varannan vecka träffas personal i förbätttringsgrupper med olika lokala fokus, ledda av medarbetare som utbildats till förbättringsledare.  De aktiviteter som bedöms vara de viktigaste får mätetal som man följer över tid.

Med ett sådant här engagemang, uppmuntrat av ledningen, så borde man ha ett välsmort maskineri till rimlig kostnad. Men så är det inte, i alla fall inte över hela linjen. Det är inte dåligt, men de insatser som görs borde ge en mycket större utväxling och jag försöker förstå vad det beror på.

Äldreomsorgens räknefel

Under några år var jag chef inom äldreomsorgen i Karlskrona, en mellanstor kommun i södra Sverige. Hemtjänsten gick back med många miljoner och en ny verksamhetschef tillträdde med uppdraget att stoppa blödningen. Hemmasnickrade Excel-filer skapades. För äldreomsorg anpassade och integrerade affärssystem är skamligt frånvarande i våra kommuner, med tanke på de skattemiljoner som ska hanteras.

Antalet brukartimmar (tant Agdas behov av stödstrumpor, städning och näringsintag – beviljade av kommunens biståndshandläggare) och antalet årsarbetstidstimmar (den totala hentjänstgruppens gemensamma arbetstid) + 18% för kringkostnader, skulle balanseras.

Hur man kommit fram till just de där 18% var för övrigt ett mysterium. Någon hade för många controllers sedan kommit fram till den magiska siffran, men ingen chef eller äldrenämndeman visste hur det gått till eller kunde göra om den.

Bondmorans grundprincip

I grunden är dessa beräkningar givetvis den mest basala formen av hushållning. Bondmorans grundprincip: du kan inte göra av med mer resurser än du har. Vilket man då alltså gjort i åratal.

För inom kommun och region (fd Landsting) kommer alltid den magiska nyårsnatten då alla skulder i ett slag försvinner, och dagen efter har man en helt ny, orörd budget att börja förbruka.

Men med en åldrande befolkning och en stigande försörjningskvot (hur många de mellan 19-64 år som jobbar som behöver försörja dem som inte gör det) måste särskilt kommuner utanför storstadsregionerna, sluta hänge sig åt detta trolleri.  Man måste hitta sätt att inte bara få ekonomin i balans, utan också kraftigt reducera den.

Rättmätig räkning

Varje månad fick vi hemtjänstchefer sitta uppsträckta framför verksamhetschef, controller, HR och redovisa hur och varför vår budget såg ut som den gjorde. Det var tufft men lärorikt och viktigt. Under det dryga året jag jobbade med excel-modellen, minskade utgifterna med 600 000 kr mot året innan.

Framförallt handlade det om en förbättrad planering och omfördelning av de resurser vi hade. Trycket på personalen blev varken mer eller mindre bortsett från att de var tvungna att bryta upp en del av de mentala gränser som fanns att gå över att jobba på fler gator av den lilla staden, än innan. Det tyckte en del var jobbigt i början. Med tiden såg många också fördelar med att utveckla sig i yrkesrollen och att få nya arbetskamrater.

De äldre kunde förstås uppleva att de mötte för många olika personer men så hade det alltid varit. Tidigare med många olika timanställda. Nu blev det visserligen också nya ansikten i början, men ur ett omvårdnadsperspektiv var det mer erfarna undersköterskor och vårdbiträden som gjorde besöken.

Snedmätning

Jag tyckte om jobbet men hade svårt att förlika mig med förvaltningschefens moral. Droppen som gjorde att jag lämnade inte bara jobbet utan även bostadsort tämligen omgående, var mitt lönesamtal.

Att vara hemtjänstchef är ett av de tuffaste jobb man kan ha. Man är mitt uppe i ett system av olika lagar som styr (socialtjänstlagen, hälso-och sjukvårdslagen, arbetsmiljölag etc.), har stor personalomsättning, tuffa ekonomiska krav osv.

Trots att jag hade gjort ett stort förändringsarbete och faktiskt kunde visa det på förbättrad ekonomi, lägre sjuktal etc. satt min chef med sina mätetal för lönesättning framför sig och kryssade sig igenom via data hon tagit fram i de där systemen som jag beskrev inte pratar med varann.

I slutändan kom hon fram till ett resultat som sedan renderade i X kronor. Kommunen hade skjutit till extra pengar så att lönerna för enhetscheferna skulle komma upp i den nationella nivån dit det i mitt fall var ungefär Y kr till (Tips till dig som vill ha god löneutveckling – förhandla alltid fram en god ingångslön, sen är det för sent). Min chef var inte missnöjd med mig – tvärtom. Jag hade ju sparat in över en halv miljon och var trevlig i ledningsgruppen, men budgeten var ännu inte balans (och hade inte varit så på över 15 år) så då blev det inget kryss i den lönegrundande rutan.

Hon underströk det jag själv lärt mig göra i lönesamtal: att det är bakåtblickande, om jag fortsatte så här skulle påslag nästa år bli rejält. Hon använde alltså mätetalen på ett rationellt och korrekt sätt – inget kryss i rutan, inget påslag. Men i realiteten gjorde hon sig av med en chef där och då.

Hon insåg inte att det inte handlade om pengar. Jag är enbart intresserad av en hållbar privatekonomi där jag är skuldfri med ett mindre rörelsekapital. Jag är jägare, inte samlare och är därmed inte intresserad av att fylla ladorna med varken pengar eller prylar, utan allt jag äger ska få plats i en ryggsäck och mitt kapital sitter mellan öronen.

Nej, det handlade om hur jag av inre värderingsskäl inte kunde vara kvar i en organisation där man inte förstår när mätetal är relevanta – och när de inte är det.

Då lämnade jag med känslan av att någon måste förstå det ologiska i mätelogiken, nu förstår jag bättre – att ingen riktig förstår detta. 🙂 

Nya tider kräver nya sätt att mätta behovet av tydlig styrning av det svårstyrda

Vad jag har beskrivit i ovan exempel är komplexiteten kring detta med ledning och styrning genom mätetal:

  1. Min nuvarande organisation där delaktighet och förbättring med tillhörande mätetal står i fokus, men effekten inte är så stor som man kunde förvänta sig.
  2. Hur ett systematiskt mätarbete kring att få hemtjänstekonomin i balans faktiskt är nödvändig och ger god effekt
  3. Hur mätningen dödar motivation och får människor att lämna

Så hur katten gör man vad, när? Jonna Bornemark har givetvis en stor poäng med att hävda att de som kan jobbet ska få utföra det utan klåfingriga räknenissar. Men det finns en hake när professionen inte alltid är så professionell.

Gällande chefer, så kan vi inte lita blint på att de som har en titel faktiskt vet vad de gör. Och ju högre upp i hierarkierna och akademierna, desto mer döljs okunskap, och kunskapsstagnationen ökar då färre och färre människor vågar ifrågasätta dina handlingar (inkl.moral). Att ha för många Ja-sägare, skapar en förvriden värld och tar du dig aldrig ner från molnfri höjd, kommer du aldrig att förstå vad du leder.

Gällande medarbetarledning: Självorganisering är gott, men risken är att det varje individs psykologiskt ej hanterade behov av ”tutte”/hängslen livrem/olust att utmana sin förmåga etc., renderar i för mycket ”must haves” och resurserna tar slut för fort när man saknar helhetssyn och bara ser till sin egen del av exempelvis skattekakan.

Strukturer att dansa inom

Vi behöver hitta nya strukturer som håller samman väven och faktiskt visar på att det vi gör är verkningsfullt, samtidigt som människor behöver få dansa och vara stökiga där någonstans i mitten för att bevara livskraft.

Vi lever i spännande tider. Paradigmen rasar.  Det kommer att kosta blod, svett och tårar – men någon väg tillbaka finns inte, och har aldrig funnits för mänskligheten. Framåt kamrater, även om inte alla kommer med!

 

Äldre förvaltning behöver förnyas

Hösten 2017

”Är du säker på att du kan vara kvar på de premisserna?”

Jag har gråtit fast jag bestämt mig för att vara stark.  De spattiga hormonerna har säkert spätt på känslan av uppgivenhet och självömkan, men den långa kampen hade också tagit ut sin rätt. När nu någon lyssnar och på allvar tar till sig vad jag berättar om känslan av vanmakt och förvirring. Över att inte för sitt liv förstå hur dessa inkompatibla system ska samspela, hur mycket kraft det tar med så mycket personal som har så många sjukskrivningar och privata problem, hur trycket från ledningen över ekonomin stressar sönder mina nätter – är det som en propp släpper.

Men oavsett alla (o)tekniska och personella utmaningar, är det i grunden förtroendekrisen som är skapat den inre konflikten hos mig och orsaken till sjukskrivningen jag nu haft ett par veckor.

Den kortklippta personalaren vill direkt klargöra att ingen kommunpolicy finns angående nära relationer mellan chefer och underlydande.  Men hon är skicklig i det svåra samtalet,  så självklart förstår hon min invändning: att sociala system och kanske i synnerhet hierarkiska, vilka avkräver oss människor att bevaka våra positioner på ett annat sätt än i platta organisationer, förväntar sig att spelreglerna- även de underförstådda, följs.

Min invändning mot förvaltningschefens affär med sin underordnade och min kollega, handlar överhuvudtaget inte om kärleken, den är underbar. Utan det är hans oförmåga att som ledare inse sin påverkan på ett system, som skaver.  Att som alfahanne ta sin sexuella rätt för given, dessutom i ett matriarkat och sedan ha mage att genom tillrättavisningar på arbetsplatsträffar, kväsa opponenterna. Att inte förstå att på hans position kan inte privatperson och roll separeras utan att den uppkomna situationen ska hanteras professionellt, någon part i paret byter plats. Problemet löst.  Det motsatta – en tryckkokare har skapats.

I kombination med andra, illa tagna beslut; en oförmåga att lyssna på både chefers och undersköterskors kritik kring arbetsmiljön i allmänhet och schemaläggningssystemet i synnerhet,  blir cocktailen giftig. Jag klarar inte att dricka mer. Kan inte längre vara lojal mot arbetsgivaren.

Och HR-personens fråga gör mig uppgiven, för visst har hon rätt när hon säger att oavsett vad som sker med just den här chefen, så kommer ett antal andra personer både inom förvaltning och politik – som bidragit med tystnad, stöd, egna agendor – att finnas kvar i. Det är till syvende og sidst ledningen som tillåter ledarskapet.

Så hennes fråga är relevant – hur ska jag kunna jobba vidare med vetskapen om att det jag upplever som problematiskt, kvarstår? Att det kommer att mutera i annan form – på ett annat jobb, i en annan del av organisationen?

Den andlige ledaren Eckhart Tolle menar det finns bara tre sätt att förhålla sig till verkligheten, allt annat är galenskap: acceptera, förändra eller lämna.

Människor är alltid värderingsstyrda men få anställda i mindre kommuner, har kunnat unna sig lyxen att välja bort arbetsgivare. Arbetstillfällena som finns är relativt få och man måste svälja stolthet och ideal. Maten måste stå på bordet, ungarna behöver få vara kvar i sin trygga miljö.

Jag är inte uppgiven, jag ser att förändringen pågår. Många goda krafter verkar för en äkta effektivisering och  det vikande skatteunderlaget gör att kommunerna inte har råd med dåligt ledarskap i längden.

Men jag orkade inte längre strida för förändring, inte heller acceptera. Jag påbörjade min resa för att lämna.

Äldreexplosionen är det största hotet mot välfärdsstaten

Syftet med terrordåd är att skapa rädsla så att människor tvingas förändra sina levnadsmönster.  Det är en grotesk form av B.F Skinners operanta betingning som går ut på att förstärka eller försvaga beteenden genom belöning eller bestraffning.

När Europas storstäder attackeras minskar och förändras turistströmmarna och vi funderar en extra gång på vart vi befinner oss, med vilka. Misstänksamhet och en underliggande oro sprider sig och vi anpassar oss mer eller mindre omedvetet till det nya psykologiska landskapet – Vågar jag åka till Londin i juni? Ska vi släppa iväg våra barn på konserter?  I så måtto har terrorismen uppnått sitt mål, att störa den västerländska, i dess ögon – depraverade  livsstilen.

Men på ett annat sätt stärks den Europeiska ideologin – vi solidariserar oss med varandra, med offren och deras anhöriga. Mer än någonsin värnas vårt sätt att leva – det yttre hotet förenar och terrorismen blir däremed kontraproduktiv.

Det största hotet mot våra välfärdsstater är alltså inte bomber och bilgalningar. Det som riskerar att fälla hela bygget är den tysta explosion som pågått länge och som kommer att öka in intensitet: den demografiska förändringen med alltför få unga som ska ta hand om alltför många äldre, längre än någonsin.

Befolkningspyramid som beskriver befolkningens åldrar 2016

År 2060 kommer var 4:e invånare var äldre än 65.

Redan idag ser har vi stora svårigheter att rekrytera personal till äldreomsorgen och år 2035 kommer behovet av vård-och omsorgspersonal vara 160 000. 

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Risk-for-kraftig-personalbrist-inom-varden/

Prognos över tillgång och efterfrågan på arbetskraft till år 2035. Vård- och omsorgs­utbild­ning på gymnasienivå

På chefssidan är det redan allvarligt. Få eller inga sökande på utlysta tjänster. Jobbet är tungt med stora, krävande personalgrupper med hög sjukfrånvaro; omfattande, inte sällan manuell adminstration i inkompatibla system; ekonomiskt ansvar som för ett medelstort företag men sällan har man ekonomisk utbildning utan är socionom eller beteendevetare. Kandidatexamina som erbjuder andra  karriärvägar än områdeschef i äldreomsorg.

Nästa generation äldre är inte som 20-och 30-talisterna som är tacksamma för den hjälp de får. De indviduella kraven kommer att öka – man vill ha ledsagning till kulturevenmang på helgen; duscha alla dagar i veckan. Även om många är friska längre, ökar också antalet multisjuka – man har kanske både Kol, diabetes och en demensjukdom – svåra kombinationer att leva med och behandla. Fler och fler i livets slutskede ska tas om hand hemma med allt vad det innebär.

Trycket på kommunerna  höjs markant när vårdplatser på sjukhusen stängs ner och läkaren och sjuksköterskorna jobbar i mobila team. Däremellan ska den dagliga omvårdnaden skötas av hemtjänsten.  Kanske kommer det enorma gratisjobb landets anhöriga gör, minska i takt med att vi sällan längre lever i långa äktenskap. Mer och mer läggs på det offentliga. Till detta kommer urbanisering där kommunerna utanför storstadsregionerna har ett sviktande skatteunderlag på miljarder. Klyftorna mellan fattig och rik ökar – det blir fler fattigpensionärer men de som har råd kommer alltid att kunna köpa sin vård.

Det man vet om fungerande samhällen är att tillit kommer uppifrån, att samhällskontraktet upprätthålls om vi uppfattar systemet som rättvist. I världens mest individualiserade och sekulariserade land – Sverige, godtar vi höga skattetryck för att få  ta dela av värlfärdstjänsterna.  Men när vi inte får det vi betalar för minskar villigheten att delta i samshällsprojektet och snabbt kan vi få en spiral av social oro och större utrymme för radikala partier att ta makten då fattiga och sjuka börjar bli en stor, potentiell väljargrupp.

Så klart finns ett antal praktiska lösningar– att servicen i form av städning, handling etc somutförs av vårdpersonalen, kan fungera som instegsjobb för unga och invandrade till en lägre kostnad. Välfärdstekniken kommer med stormsteg – duschrobotar, matnings-och medicingivningsmaskiner. Men dessa ska också hanteras samt att det mänskliga mötet aldrig kan ersättas. Organiseringen och administrationen behöver också ett nytänkande, och allvarliga försök görs med minskande personalgrupper, teamarbete inom och mellan professioner.

Glädjande nog lyfter Regeringen i sin Nationella kvalitetsplan för äldreomsorg vikten av existentiell hälsa både för den äldre och för personalen. För i hela denna apparat av skattepengar, hierarkier, arbetsplatser, politiska rävspel, handlingsplaner och teorier finns hela meningen med föreningen- men den talas det sällan eller aldrig om: Vi är dödliga. Vi kommer alla att dansa en stund på jorden för att sedan återgå till existensen på något sätt. Detta behöver vi prata om – hur blev livet, hur är det att åldras- kanske i ensamhet? I den den sista livsåldern behöver man få tid till reflektion och stöd, i den hektiska mittenåldern behöver man få bearbeta sina stressiga möten.

Jag tror att kartan som visar att Sverige är modernast i världen kommer att förändras; måste förändras, inte minst med tanke på de influenser vi får från invandrade personer. Vi behöver våra familjer – i vilken form de nu tar, alltså inte nödvändigtvis våra kärnfamiljer, samt att vi måste ta våra andliga, mänskliga behov på allvar – vilket inte måste vara via Svenska Kyrkan eller annat samfund.

World Value Survey karta (värderingar i världens länder)

Människan och hennes samhällsstrukturer är anpassningsbara – det är så vi levt och överlevt i årtusendena. Min personliga övertygelse – och en hel del fakta pekar på att det trots allt blir man bättre för varje dag. Men för att fatta korrekta hållbara beslut som gynnar mer än sin egen generation behöver man vara medveten om verkligheten och ta i de problem som finns.

Så sammanfattningsvis: om vi ens har råd att betala för äldreomsorg i dagens omfattning, så kommer det bara att finnas ett  fåtal som kan utföra den, vilket riskerar att välfärdsstaten imploderar. Detta är ett betydligt större hot än enskilda terrordåd utan att för den skull förringa den skada brutala våldshandlingar skapar.

Samtidigt finns en rad möjligheter som ställer krav på innovation och öppenhet i kombination med en tydlig förankring i hela  syftet med äldreomsorg – att gemensamt ta hand om livet i alla dess faser utan krav på motprestation.

“Our society must make it right and possible for old people not to fear the young or be deserted by them, for the test of a civilization is the way that it cares for its helpless members”. Pearl S. Buck (1892-1973)