Kategori: Skrivande

Svamptankar

Tänk om vi bara är fruktkroppar ur universums mycel

När tid och mylla är rätt stiger vi ur intet

Stolta som fjällskivlingar, runda som Karl Johan

Och vanliga, vanliga som trattkantareller

Något kanske plockar oss tidigare

Men oundvikligen vid första frosten,

efter sommarens höjd och

höstens glanstid

Smälter vi åter ner

i jordens innanhav

i väntan på en ny impuls

att födas

någongång

någonstans

Att skriva anden ur flaskan

(Tidigare publicerad på Coachingguiden)

Allting levande kommuniceraroch särskilt vi däggdjur är riktigt bra på det. Diande ungar kräver uppmärksamhet; människobarn extra mycket. Vi föds alla prematura och hjärnan fortsätter utvecklas utanför mammas mage. Helt färdigväxta är vi först i 25-års åldern men hjärnans plasticitet (formbarhet) gör att förändringar genom exempelvis lärande, pågår hela livet. Sådant ställer höga krav på både uttryck och inlyssning.

Talspråket är givetvis en av våra viktigaste kommunikationskanaler, men det är kroppsspråket som ljuder starkast. Minsta rörelse i någon av ansiktets fina muskler, gör att vi kan avläsa känslor som vrede, glädje eller ledsnad.

Den här förmågan att snabbt känna av och tolka omvärlden sker i stor utsträckning automatiskt och utifrån inlärda, mentala scheman vilka är baserade på tidigare erfarenheter. Det är ett mycket energiekonomiskt sätt att använda kunskap. Lärande tar på krafterna. Reflektion kräver tid. Men för att bryta ny mark, få förändrade insikter och därmed finna en annan riktning i livet, så behöver vi orka stretcha ut oss ibland, eller snarare – checka av inåt.

I vår överkommunicerande tid kan vi oavbrutet få till oss Gud och hela världens alla åsikter. Ja, även den här artikeln försöker styra dig med goda råd. Till slut är vi alla ett gäng åsnor mellan hötapparna, osäkra på vad som är rätt och fel.

För att kunna hantera dessa bombmattor av intryck, behöver vi lyssna på den enda som har svaret på våra alldeles egna livsfrågor om vem jag är och vart jag är på väg – vårt egna själv. Men även i vårt inre ljuder ofta en kakafoni av röster som kräver uppmärksamhet. För att sortera bland dem föreslås följande: en penna mot papper.

Först när tanken får form i bläck, kan vi börja stryka under vad som är av godo och stryka över det som kan släppas iväg som en heliumballong.

Bara efter ett par skriv-sessioner kan man återupptäcka gamla drömmar och höra oväntade viskningar om framtiden. Den darrande livskompassnålen får möjlighet att stilla sig mot en tydlig riktning.

Men vägen framåt kommer inte nödvändigtvis vara rak eller lätt. Kanske är det därför många av oss undviker det inre samtalet. För att vi vet vad som behöver göras, men är rädda för att höra det.

Så medan vi omedvetet inväntar att livet en gång för alla kommer att ta oss i örat och kräva förändring, det vill säga, när en svår sjukdom drabbar oss, eller en förlust eller något annat omvälvande som ställer saker på sin spets – medan vi inväntar det, fortsätter vi att gömma oss bakom ”måsten och borden” eller lever efter andras sanningar.

Men den tålmodiga längtan vilar stilla som i en Aladdins lampa i väntan på att gnidas. Detta som är helt nödvändigt, men känns alldeles omöjligt. Drömbilden, överväldigande som anden som bara väntar på att få släppas ut och torna upp sig över oss.

Önskan kan handla om att leva i ett annat land, starta ett företag, våga närma sig kärleken eller ändra yrkesbana radikalt fast man är långt över sextio år.

Vilka drömmar man än har, kan det vara hjälpsamt att veta att det människor ångrar mest på sin dödsbädd, är inte att de ställde upp mer för andra, utan att de inte gjorde mer av sådant de själva ville. Med det framtidsscenariot, vågar man kanske gnida lite på den där lampan av möjligheter genom att försiktigt skriva svar på frågor som: ”När jag är riktigt rik så ska jag …” eller ”När jag var liten var min stora dröm att bli … vill jag det också idag?”

När vi visualiserar framtiden visar vi hjärnan nya scenarion.Kanske pyser det sedan sakta, eller så kommer allt på en gång – både svaren och lösningarna. För hjärnan kan inte skilja på fantasi eller verklighet, utan agerar på båda sakerna som sanning. Detta är besvärligt vid fobier och ångest, men en välsignelse för positiva förändringar.

Så, om det den döende ångrar allra mest, är det hon inte gjorde för sig själv, och om man genom att skriva får fatt i drömmar som sedan via hjärnans förmåga att omforma sig kommer att kunna skapa ett nytt liv genom drömmar som slår in, då får du följande uppmaning: Tag ett papper och en penna och svara på frågan:
”Vad väntar jag på?”

Observera ditt liv icke-dömande som en journalist

I journalisten Anna Hedenmos Sommar & Vinter i P1​berättar hon om en stark intervjusituation från SVT​:s ”Min sanning”med författaren Henning Mankell.

Från början ville han inte alls tala om sin son, men efter ett tag öppnar han förvånansvärt upp:
Mankell har inte varit en närvarande pappa. Han försökte att ha någon form av kontakt genom brev, men de bodde aldrig tillsammans.

Detta att välja arbetet framför föräldraskapet – Hedemo måste fråga trots att stämningen nu är tät i studion – kan det finnas ett koppling till att Mankells mor övergav honom när han växte upp? Han svarar att det inte är omöjligt och att det är så ”att saker tyvärr upprepas, generation efter generation”.

Hedemo reflekterar över varför Mankell faktiskt berättar till slut och hon tror att det kan ha med hennes icke-dömande inställning att göra. Man kan tycka en massa om föräldrar som överger sina barn, men hon vill inte värdera eller fördöma utan skapa begriplighet kring handlingar, inklusive mänskliga misstag.

Den sokratiska frågeprocessen

Den nyfikne, undersökande journalistens arbetssätt är värd att ta efter när vi skriver vår livsberättelse. Utan att förminska upplevelser, kommer vi ofta längre genom att intervjua oss själva som en Hedenmo, än genom det sårade, anklagande barnet som riskerar att ställa sig vägen för nya lager av sanningar.

Vi kommer alla att göra felaktiga val och behöva stå för dem, hur skadande de än varit. Det är av dem vi lär- och det är genom dem andra tvingas växa och hitta sin egen väg. Vi kan egentligen inte veta – i ett långt perspektiv, vad som egentligen är rätt eller fel. Vi kan bara undersöka processer med öppna frågor för att lära.

För till slut – för att löst citera Hedenoms sista fundering över intervjun – når vi punkten när ridån är på väg ner, och maskerna kan läggas åt sidan.

Som individ är det som är gjort, gjort och det kan man bara förlika sig med.

Ett år efter deras möte avled Mankell.

Mobilens anteckningsfunktion förändrar världen

Detta med livsberättelse kan ju låta avskräckande högtravande.

En bok om mitt liv som inte ens bara är vardagligt utan innehåller stora portioner av skam och skuld? Udda beteenden långt ifrån lyckliga leenden och lattevitt i salongen. Ohälsa, sorg, oro.

Men det är ju det som är livet! Det som händer oss mellan strimmorna av frid.

Bildresultat för storm i den pelare som bärAndreas Lundberg skrev i mobiltelefonen under sin svåra depression, inlåst på den slutna psykiatriska kliniken. Det blev romanen ”Storm i den pelare som bär”. Hans berättelse lär oss vad det kan innebära att vara människa. Den blir en frälsarkrans för andra i havsdjupet, och en viktig kunskap för oss alla, särskilt nu i valtider.

För skönlitteraturen är den stora möjligheten att leva en stund i en annan människas verklighet. Med den kunskapen kan vi göra mer kvalificerade val kring hur gemensamma resurser ska fördelas. För att det är behjärtansvärt? För att vi själva eller våra nära med stor sannolikhet kommer att behöva hjälp vid något tillfälle under livet. Det är alltså behjärnansvärt…

 

Se 5-minuters-intervjun med författaren Kristian Lundberg på SVT och Babel om boken och självbiografins kraft för läsaren och samhällsutvecklingen.

 

Vad ska de säga på din begravning?

Kanske får rubriken dig att studsa, men för att kunna bakåtplanera sin livsplan är det bra att fundera över vilket eftermäle man önskar. Ska de säga: ”Hen var den allra bästa administratören på vår avdelning” eller ”Hen var en äventyrare med stort hjärta som lämnar ett stort tomrum efter sig i Rios förorter”.

Gör en livsplan (plan de vida)

När man gör en livsplan (alltid med papper och penna) börjar man med att titta på den livssituation man idag har och viktar den mot sina inre värderingar. Är du och hjärtat på hyfsat rätt plats i livet, eller är det dags att ta ut en ny färdriktning?

Ett sätt är att lista de roller du har för tillfället, exempelvis: förälder, make, kontorist, orienterare, ordförande i bostadsrättsföreningen. Vill du byta ut någon av rollerna? Kanske det ska stå författare någonstans istället? Hur når du dit?

Viktigast är att klarna tanken, känna in och acceptera vad som behöver revideras. Det kan ta tid att våga erkänna ens för sig själv att det är dags att byta bana. Men börja leka med tanken, sök på nätet eller fråga runt om att exempelvis gå kortare delta i en skrivarverkstad och vara med i novelltävlingar.

Mål bör vara smarta

Man behöver inte kasta om rodret totalt (om man inte vill) utan kan med ”babysteps” byta riktning, men vill du verkligen få en förändring inom rimlig tid, så är det nödvändigt att sätta upp det som kallas ett SMART mål:

S=Specifikt
M= Mätbart
A= Attraktivt
R= Realistiskt
T= Tidsatt

Skriv i presens och jag-form

För att lägga extra kraft bakom sin manifestation av ett mål, bör man skriva som om det redan är nått.

Exempel: Jag är barnboksförfattare eftersom jag älskar att skriva, rita och berätta för barn. Jag släpper min bilderbok för barn i åldrarna 4-9 år, om ett år eftersom jag behöver försörja mig genom det vanliga jobbet till en början. Varje morgon går jag upp en timme tidigare för att skriva text och göra bilder. Augusti 2019 skickar jag in manus till Rabén&Sjögren förlag.

Om något sker på vägen som kräver en justering, så gör man det förstås – men man har alltid målområdet i fokus.

Var noga med vilka mål du sätter upp -det är en otroligt kraftfull process där du får det du önskar – önska rätt! Inte vad andra vill, utan det som är djupt förankrat i dig själv <3

In transit

Just nu rör jag mig mellan mina två världar. Två hemmor. Det vanliga och där jag växte upp. Tiden suddas ut. Dekaderna smälter samman.

Ung-vuxen. Minnen eller realtid?

Stadsgatorna är ändrade men ändå lika. 1800-talsbyggnader och grånad asfalt tillsammans med krom och Citybanans nya nedgång.

Här gick jag väl bara som igår? Dansade på krogarna, tog tunnelbanan mot jobbet.

Måsarna från Nybrokajen kastar mig tillbaka till Skärgårdsstaden.

Dessa boplatser; alla människorna som präglat mig. Gjort avtryck i varje cell-ritning som föds i mig igen och igen.

De där cirklarna som öppnar och sluter sig i en ständig, pulserande hjärtrörelse.

Till det sista andetaget.

Skrivande som hälsofrämjare

Även om du inte tänker dig en karriär inom skrivande, behöver du ändå struktur och disciplin för när du skriver, så att du skriver. Skrivandet är en en form av mental hygien och precis som för att hålla fysisk sjukdom stången, behöver du spränga in skrivandet i ditt liv. Det vill säga skrivande som är givande. Du kanske har ett jobb där du producerar tusentals nedslag per vecka i form av rapporter, men det har inte samma funktion.

När vi skriver för själafrid, är det inte mängden som räknas. Det är att sitta still och låta livet komma emot en. Då kan en halvtimmes reflektion mynna ut i en enkel haiku som får hela ens värld att rista:

Soltak efter nattvak
Vildvinet klöser väggen

Varför släppte du?

Skapa lustzoner

Hitta din skrivplats i livet. En fåtölj hemma, ett livligt café, biblioteket. Precis som otäcka minnen kastar sig över en när man hör en melodi eller känner en doft, kan man prajma hjärnan att direkt komma i skriv-tillstånd. Själv ha jag alltid samma pianoskiva på Spotify på. När den första takterna går igång så är det skrivtajm!

Låtar med text upplever jag störande, men musiken blir en mjuk matta som gör att det är lättare att hålla fokus.

Doftsinnet är också bra att lura sig själv med. Med exempelvis ett doftljus med apelsindoft varje gång du skriver, lär du dig snart att förknippa skrivande och ljuset och du får snabbt inspiration.

Egentligen handlar det inte om att sitta i långa sjok, utan att få in skrivandet som en naturlig del av livet, såsom man borstar tänderna, sköter hushållssysslor eller tittar på nyheterna.

Skriv omedvetet

Jag skriver alltid en stund i sängen på morgonen, precis när jag vaknat. När jag sedan går tillbaka och läser på kvällen, slås jag ofta av att: dels så minns jag inte vad jag skrivit, dels är det ofta väldigt bra och insiktsfullt.

För precis när hjärnan vaknat, innan egot riktigt fattat att det är dag – är kontakten med självet djupare och texterna och tankarna är närmar livets kärna. Egot hinner liksom inte med att styra eller döma.

På samma sätt har författare genom tiderna använt alkoholen för att trubba av den där inre kritikern eller det där tjattret som vill ställa värdsligt förnumstiga åsikter i vägen för djupare insikter som riskerar att ta personen långt bortom konventioner och normer. Något som egot som alltid vill göra rätt och vara som andra (men lite bättre) tycker är oerhört läskigt. Men den intressanta läsningen och det givande skrivandet uppstår bara bortom fasadputseriet.

Skriv som någon annan

http://www.tobydixon.com/

Författaren Jan Arnald skriver sina deckare under alter egot Arne Dahl. Det var i en period av stagnation han började skriva under annat namn – och fick tillbaka skrivflödet. I intervjuer beskriver Arnald något som skulle kunna betecknas konstnärlig frihet i dess rätta bemärkelse. Genom att medvetet skifta sin egen persona släpps erfarenheter fram som ger helt andra berättelser.

Att leka med olika karaktärer, inte bara genom romanfigurerna, utan även inom sig själv är effektivt grepp att komma runt hinder som ens vanliga personlighet kanske bär på.

Det finns exempelvis en del etablerade författare som skriver erotisk litteratur men under annat namn. Det kan förstås vara ett sätt att slippa bli ifrågasatt av moraltanter, men det är också så att man vågar ta ut svängarna på ett helt annat sätt om man liksom inte är sig själv.Lite som Alfons Åberg – man kan skylla sina snuskiga fantasier på Mållgan.

Genom att klä upp sig eller om sig, når man snabbt en förändrad energi. Musik hjälper också att skicka oss direkt in i en annan sinnesstämning. Det passar liksom inte att lyssna på Rammstein när man skriver romantik, men desto bättre när du filar på en actionfylld biljakt.
Dofter går direkt in i nervsystemet utan att passera de högre hjärnfunktionerna. Betinga dig själv till skrivandet genom att tända ett doftljus under arbetet. Det omedvetna kommer att koppla samman doften av syrén eller sandelträ eller vad du nu väljer, till att skriva. Effektivt och enkelt!

Själfullt skrivande

Att skriva till sig själv  är en starkt terapeutisk process där man når andra nivåer i det egna medetandet. För när jag skriver till mig själv –
Vem är jaget och vem är självet?  Vilka nya synvinklar får det samtalet på livet?

Foto: Ingmar Bergman ”Persona”

Jaget, personan, masken eller den/de personligheter vi behövt utforma och lägga oss till med under livsresans gång, har som syfte att få oss att bli accepterade av flocken. Detta är inget falskspel, eller snedvridet beteende utan fundamentalt för det mänskliga släktets existens. Flocken – familjen och kulturen, är helt avgörande för artens överlevnad.Vi behöver vara hyfsat lika, anpassa oss och samverka.

Men viktigt för individens välmående är att också komma i kontakt med sitt egna inre och låta det få sitt utrymme att blomma, för att sedan återgå till att integrera med det yttre i en evigt växelspel.

I de andliga traditionerna förklaras den inre kärnan ofta som själen som på ett eller annat sätt sitter samman med världsalltet. Vi har alla en skärva gudomlighet inom oss och den är direkt nödvändig att vara i kontakt med.

Det är i stillheten, bortom det larmande livspusslet eller den dövande konsumtionen som det går att höra sitt själv. En del söker sig till naturen eller mediterar för att kunna lyssna inåt. Skrivande är en annan väg att gå.

  • Använd helst papper och penna. Det sker något magiskt när vi är analoga i kreativa processer.
  • Det lättaste sättet att komma i kontakt med sig själv är att ta på sig den medkännande intervjuarens roll. Använd öppna frågor för att få kontakt:

Hej min vän. Vad roligt att få tala med dig. Hur mår du? 
Finns det något jag kan hjälpa dig med?
Hur skulle ditt liv se ut om du fick önska?
Vilka vägar finns det som du inte vågat prova än?
Vad kan du göra för att må bra?
Är du verkligen så ensam som du tror?
Hur har det sett ut i livet tills nu?
 Ibland tar Jaget över med ilska, bitterhet, sorg och fördömande. Det är okej – ibland behöver man få släppa på ventilen. Men när Självet svarar är det i neutral form, med fokus på medkännande och tidlöshet. Det ger möjligheter att öppna upp för nya tankar och vinklar på en situation:


Exempel Jaget:
 Min jävla farsa söp bort hela min barndom, jag förlåter honom aldrig.

Exempel Självet: Min pappa sjuk i alkoholism. Det har hittills påverkat mitt liv negativt och det är svårt att förlåta.

Fortsätt dialogen med följdfrågor såsom –  Och det betyder att…?

  • Låt handen arbeta av sig själv, analysera eller censurera inte svaren. Du kan alltid riva sönder och kasta pappret sedan. Det viktigaste är inte att spara dessa texter utan att tömma huvudet på tjatter, komma i kontakt med själen och få syn på nya fasetter.
När floden ändrar sin riktning på grund av ett naturligt hinder som en klippa – Meanderslinga. Foto: David Darling

Vill man dock följa sin andliga utveckling finns det  ett värde i att spara sina inre samtal. Skaffa då gärna en vacker bok – linjerade eller olinjerad, för att se hur tanken rör sig som en meanderslinga, som den analytiska psykologins fader CJ Jung uttryckte det. Det vill säga den så kallade individuationsprocessen, att finna ut vem man är bortom kultur och fostran, är en snirklig resa som pågår hela livet och man uppfattar inte alltid att man rör sig och vart, men med tiden har man gått längre sträckor än man trott.

Så, skrivandet är inte alltid en publik affär. Det vill säga, som skribent skriver du lika mycket för dig själv – kanske mer – än du låter andra läsa. För att kunna skapa riktigt goda berättelser med välgrundande karaktärer- börja med att känna dig själv.

Ha koll på skrivreglerna och typsnittet

Författarskap består av två pelare:

  • Den flödiga, fria, kreativa skrivprocessen
  • Den strikta, systematiska redigeringsprocessen

Det finns många sätt att sparka igång och vara i skrivprocessen. Skapa en särskilt plats – mental eller fysisk, skriva i grupp, göra olika skrivövningar för att bara nämna några. Redigeringsprocessen däremot, den är väldigt tydlig och bara att följa utan krusiduller.

För att det skrivna ska komma till sin rätt krävs att läsupplevelsen inte avleds av irritationsmoment såsom stavfel, syftningsfel, felvalt typsnitt (både storlek och sort) samt rena språkfel. Därför måste man själv – även om man tycker att det är trist, eller allra helst,  låta en professionell korrläsare göra den slutliga checken innan publicering. Åtminstone av större verk. Man är alltid i någon grad blind för sin egen text och ett par fräscha, nya ögon är därför nödvändigt.

Sedan 1947 har Språkrådet gett ut Svenska Skrivregler, rättesnöret för hur det svenska språket i detalj ska hanteras. Ingen seriös skribent klarar sig utan denna bibel när man byter skrivarhatten till redaktörshatten. Hur var det nu med indrag? Citationstecken? Kommatering?

Med tiden sitter förstås mycket att grammatik och korrektur i fingrarna och det mesta blir rätt redan medan man skriver – övning är som bekant det enda som ger färdighet. Men det skadar inte att slänga en flukt i skrivreglerna vid minsta tveksamhet. Låt inte fåniga småfel förstöra mästerverket! Gör så mycket rätt du kan från början, och låt ett proffs göra sista finslipet.

Bildresultat för typsnittFör att återgå till detta med typsnitt. Visst är det underbart med alla vackra och roliga sorter som finns att välja på? Att scrolla genom ordbehandlingsprogrammets teckenlista är som att gå i en gigantisk godisaffär. Det gäller dock att använda omdömet, särskilt när det gäller brödtext.

I den trevliga P1-podden Typo berättas bland annat om hur skärande det kan kännas när serie-teckensnittet comic sans användes i ett brev från begravningsbyrån.

Med typsnittet Bodoni däremot, signalerar du klass och stil. Det skapades för att i text förhärliga furstar och kungar under 1700-talet, gick över till att användas i tidningars rubriker (Dagens Nyheter hade det i många år) för att under 1980-talet annekteras av modemagasinen. Bildresultat för vogue logo

I boktext är fortfarande Times New Roman att föredra, anser jag. Serifferna, fötterna, gör att ögat kan vila under läsningen.

Vilket är ditt favvo-typsnitt?