Sara Stridsberg har i Drömfakulteten – tillägg till sexualteorin (2006) skapat ett lapptäcke av textbitar som tillsammans blir en manisk alterfiktion över ett starkt livsöde. Även om Stridsberg i sluttexten gör avbön – att romanen ska läsas just som en roman, går det inte att komma ifrån att man antar att det är Valerie Solanas, författare till det anarkafeministiska SCUM-manifestet (1968), liv som gestaltas.

Är det etiskt försvarbart att ta en annan människas namn, några få fakta och fylla en hel livsberättelse? Särskilt en våldsam som denna, med incest, våldtäkter, gravt missbruk, allvarlig psykisk sjukdom ända till det oundvikliga slutet: Valerie död på knä i ett pisshål i San Fransisco? Jag kan inte bestämma mig. Som en hyena slafsar jag i mig innehållet; värderar, förkastar, sugs tillbaka.

Detta är dock inte bara ett livsöde, utan också nutidshistoria om en nation och dess barn i vidare mening. Ett Amerika som i Japan sätter en katastrofal punkt för världskriget, det kommunisträdda 60-talet, minoriteternas frigörelse på 70-talet, det dekadenta 80-talet.

Miljöns påverkan, kanske direkta avgörande, för människans blivande. Den heta öknen, den salta Atlanten, det urbana livet. Akademin och dårhuset som möjligen utgör en dikotomi.

 

Jag läser boken som strömmad e-bok. Det är ett misstag; texten är oerhört komplex. Jag hade behövt stryka under, vika hundöron, kunnat trycka dit glädjekyssar. Det är suggestivt, kittlande, sorgligt och inte sällan allmänbildande. Kort sagt, ur ett hantverksperspektiv: genialiskt.

Jag kan se Stridsbergs tavla med indexkort framför mig, hur hon flyttar runt dem för att till slut få balans mellan reportage, historia, social-realism, konst och galenskap.

Växlingarna mellan andra- och tredje persons- berättande gör att en på ytan fragmenterad text, ändå blir lätt att följa. Ibland en A-Z – struktur som fångar in sammanhang.

I Stridsbergs research-spår hittar jag en intervju med Solanas i The Village Voice från 1977[1] som liknar bokens dialog. En transkriberad intervju, direkt avskrivning av två människor som talar. Sporadiskt: en känsloyttring i parantes.

Kronologiskt sys de olika styckena ofta samman med nyhetsrubriker som får läsaren att hänga med när tidslinjerna korsar varandra, men de har också en annan funktion. Valen av nyhetshändelser är skickligt gjorda då de speglar den amerikanska kollektiva medvetna.

Texten innehåller information av fotografisk karaktär om kläder, beteenden, platsers beskaffenhet. Som en videoinstallation som byter färg, form, ljus och ljud.

 

Tiderna förändras, dock aldrig Solanas som inte har någon egentlig utvecklingskurva. Mot slutet av boken känns hon aningens långrandig även om blixtar av humor och intelligens lyfter läsandet. Men hon är fast i sina mentala loopar såsom missbrukare och psykiskt sjuka kan vara. Loopar som till slut driver henne till oförståeligt våld. Det rakt motsatta till en av grundpelarna i hennes manifest: att kvinnor är empatiska och kärleksfulla av naturen och att män bör utrotas för sin brist därpå.

Trots Solanas teoretiska möjligheter till förändring så är slutet oundvikligt. Paranoid schizofreni är ett allvarligt tillstånd. Det sociala arvet för tungt, även om hon själv vägrar att godta en hård barndom som förklaringsmodell.

När jag läser om Stridsberg och hennes far som var intagen på Beckomberga anar jag orsaken till valet av tema. Katharsis av våra familjesår, är det inte vad vi alla ägnar oss åt mer eller mindre medvetet? Fråga kvarstår dock: är det rätt att göra det i andras namn?

Kommersiellt är det förstås smart. Stridsberg är inte den första att tjäna pengar på Solanas. Men i boken finns andra ”äkta människor”, som är utsatta. Exempelvis modern Dorothy och Andy Warhol – Solanas brottsoffer.

Ibland känns det som om Drömfakulteten vill chockera med det gränslösa, en sorts exploatering av de mest tragiska människoödena. Det allmänmänskliga är viktigt att belysa, samtidigt som individens integritet behöver beaktas.

Stridsberg finns med som ”Berättaren” och i vissa passager ifrågasätter hon också sig själv och sitt projekt i dialogerna med Solanas. De kan läsas som en sorts meta-skrivande; kanske till och med stream-of-consciousness. Stridsberg är nog inte heller helt säker på om hon gör rätt, men gör ändå. Lojaliteten med Solanas, att Stridsberg står på hennes sida, är ändå ett förmildrande drag.

Det är kanske så man som modig författare behöver förhålla sig. Underordna sig den text som kräver att få komma fram, oavsett vad den leder till. Så har författare i alla tider störtat regeringar och förändrat samhällen.

 

I all sin skitighet, måste detta ändå ha varit ett roligt skrivprojekt. Stridsberg har placerat sina karaktärer som pappdockor på olika platser.  Lekt med dem, tagit sig in under skinnet på dem. Ibland lägger hon dockorna på andra dockor i skamlösa konstellationer. Valerie och pappa. Mamma och de elaka männen. Flyttar dem mellan stad och land. Antar deras röster; blir ett med platser och skeenden.

Jag inspireras av den fria formen. Flödet och modet att ta sig an ett liv så huvudstupa och passionerat.

Kanske kunde texten ha kortats ner en aning, men det handlar säkert mer om min egen otålighet.

Den etiska aspekten går att diskutera, men boken lämnar kvar många tankar, idéer och inspiration.

Det kan vara så att den feministiska färgningen står i vägen för ett verk som skulle kunnat nå en bredare publik (läs: män) som kanske blir avskräckta av temat. För mig handlar boken dock mindre om -ismer och mer om kulturens tryck mot individen. Och vice versa.

 

 

[1] http://www.warholstars.org/valerie-solanas-interview.html

Bokus >>

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *