Vild och skild

Mitt första skilsmässosår är över och jag ska inte påstå att jag är intresserad av dejtning. Det handlar mer om att försiktigt glipa på nya-möjligheters-dörr. Med det menar jag inte ett ytterligare kvartssekel i heteroförhållanden.

Nej, jag funderar exempelvis en del på hur det skulle vara att leva som undergiven eller dominant. Som sista kvinna i västvärlden skummar jag därför “50 nyanser av honom” men är inte så imponerad. Den har en verkshöjd som en svenskauppsats av en åttondeklassare och fullsmäckad med tröttsamma (<–) adverb. Är det erotiken man är intresserad av så finns det bättre källor. Men det är inte den boken det ska handla om här.

Redan som oskild lekte jag med tanken på att helt enkelt bara bli ihop med en kvinna. Det måste vara det ultimata förhållandet. När man är med män kan det bli så där stelt. Hela tiden står det där ”du-skulle-kunna-ha-dina-privata-delar -i-mina-istället-för-att-vi-satt-här-och-sörplade-kaffe” i vägen för ett äkta möte. Med tjejer är det inte så. Man är liksom sig själv. Vågar fjärta öppet och dricka direkt ur mjölkpaketet utan att generas. Lugnt och skönt. Så av alla vilda scenarion låg det där med kvinnor närmast. Tills jag läste Lena Einhorns roman ”Den tunna isen”.

Einhorn skapar magisk prosa …

Prosan är magisk. Hon kan skriva, det är en sak som är säker. Att jag tar mig igenom de 1550 iphone-sidorna (508 i pappersform) beror i stora delar på språket. Hon får minsta reseplanering att verka väsentlig, varje miljöskildring av sjö-träd-mark-stad-skidsorter-parkblommor är relevant, varje ambivalent längtan är en cliffhanger av Die Hard-mått. Som skrivande människa är glimtarna av författarlivet en stor del  av behållningen. Hur hon skapar Augustpris-och Guldbagge-vinnare mitt i sina kärlekskaruseller.

Ambivalensen är temat för den här nyckelromanen. Huvudpersonen Lena och hennes kärlek Nicki står i centrum, men kring dem snurrar en dödssjuk son, en myriad av föredettingar, storslagna skrivprojekt och återblickar på ursprungsfamiljen Einhorn. Föräldrarna, de kända läkarna Jerzy och Nina.

Hur skapades ärren som gör att Lena 50 år, fortfarande inte riktigt klarar av att anknyta och få relationer stabila och hållfasta? Svaren vecklas långsamt fram som en blandning av pusseldeckare och terapisession. Flera hjärnskrynklare passerar också revy men ingen lyckas egentligen komma nåt på spåren utan det är Lenas eget “analyserande och penetrerande” som ger svaret på gåtan. Den där att man så gärna vill vara i kärleken, men hur den hela tiden slinker undan som en regnbåges slut. Intimitetsdansen kallar Lena och Nicki det: en stiger fram och  den andra backar, aldrig möts man helt.

… som mått bra av tuffare tag

“Den tunna isen” är en fin beskrivning av hur våra relationsmönster skapas den allra första tiden i livet, och hur den kan komma att prägla oss för alltid, om vi inte aktivt jobbar med den. För det är aldrig för sent att få ett fint vuxenliv som Mark Levengood säger i veckans avsnitt av Min Sanning.

Ett sätt att hela sig själv är genom skrivandet, och när texten når läsaren får även hon en möjlighet att läka. Ett liv blir allmängiltigt – den enes resa illustrerar mångas. Så boken är viktig, gripande och välskriven, men den hade mått bra av en tuffare redaktör som dödat några darlings.

Den ingående gestaltningen av ambivalensen – alla turer fram och åter som inte bara är mellan Lena och Nicki utan alla deras andra älskare och älskarinnor och deras älskare och älskarinnor, sänker tempot och förtar en del  av läsupplevelsen.

Till slut är jag så matt av allt det här sökandet efter kärlek, att jag bestämmer mig för att inte bli lesbisk. Dominant verkar trots allt vara det mest logiska: Kan du inte bara vara lite kåt, glad och tacksam? Men det kanske beror på min egen anknytningsproblematik.

 

Norstedts förlag Den tunna isen, Einhorn, Lena 2019

Vill man läsa en bok om hur den otrygga anknytningen kan gestalta sig rekommenderar jag Hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge

Köp boken på Bokus

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *