Tre evolutionsteorier om medkänslans funktion. Charles Darwin beskrev 1871 i sin ”Människans härkomst” hur sympati utvecklats genom det naturliga urvalet och att de grupper med mest sympatiska medlemmar skulle blomstra och få flest avkommor. Det handlar därmed inte om att starkast överlever, utan den med mest omtanke om andra.

Att medkänsla är medfött visar bland annat studier av 2-åringar vars pupiller vidgas både när de själva hjälper andra utan att förvänta sig någon belöning eller ser andra bli hjälpta. Känslor aktiverar det sympatiska nervsystemet, vilket i sin tur har en påverkan pupillstorleken (Hepach, Vaish & Tomasello, 2012).

Inom evolutionsteorin finns tre spår för att förklara medkänslans funktion, dess särart (i förhållande exempelvis känslor av kärlek till annan, sorg över negativa händelser eller stress över att se lidande), samt genetiska logik:

  1. Alla småbarn föds i praktiken prematura (för tidigt) och är därmed helt beroende av andras omhändertagande. Därför har vårdgivarens förmåga att svara an på både fysiska och känslomässiga behov gett upphov till omvårdnadssystemet där anknytning och medkänsla är viktiga faktorer för att lindra stress och oro hos barnet. Anknytningsteorin med dess fyra mönster (trygg och otrygg – ambivalent/ undvikande/ desorienterad) är en vital komponent för att förstå hur medkänsla vuxit fram genom generationer (Goetz et al., 2010).

  2. Medkänsla är ett attraktivt drag (”trait”) hos en blivande partner. Han eller hon är mer generös mot sin avkomma, samarbetar bättre och är mer trogen vilket gynnar flocken som helhet.

  3. Medkänsla ökar samarbetsvillighet, även med individer utanför familjen. Så kallad reciprok altruism – hjälper jag dig nu, kommer du troligen att hjälpa mig vid behov – har lönat sig evolutionärt sett (De Waal, 2013).

Medkänslas biologi

Medkänsla uppstår i en rad neurologiska system som ständigt samspelar på flera nivåer och kan egentligen inte separeras. Upplevelser, livsval och genetisk disposition avgör hur starka kopplingarna är och vilka områden som är mest ”tränade” (Simon-Thomas, 2013). Exempel på områden är insula, en del av hjärnan där man lokaliserat förmågan att känna med sig själv och andra; och vagusnerven som ibland kallas ”kärleksnerven” då den bidrar till en känsla av samhörighet med andra genom dess utsöndring av oxytocin (Keltner, 2012) – ”närhetens hormon” (Uvnäs-Moberg, 2009).

Dacher Keltner, en av världens ledande forskare inom positiv psykologi berättar om Oxytocin:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *