Den svenska modellen – individens oberoende

I boken ”Är svensken människa?”, Berggren & Trägårdh, 2006 (mycket bra recension av boken av Lena Andersson >>här)  beskriver författarna på ett mycket intressant sätt hur vår omhuldade välfärdsstat vuxit fram. Det är ingen ny idé lanserad av Socialdemokratin vid förra sekelskiftet som man kanske kan tro, utan stammar ur en mycket äldre kollektiv tanke om individens oberoende. Till skillnad från andra ”länder” i Europa var den svenska bonden fri under medeltiden och det behovet av frihet är djupt rotat i oss redan idag. Vi kräver att staten ska ta hand om våra barn och gamla eftersom de på ett sätt står i vägen för den individuella autonomin. Där andra länders minsta byggsten är familjen, är vår individen. Ett barns rättigheter är lika stora som en vuxens vilket kan vara svårt att förstå för andra folk att förstå.

I vårt kollektiva medvetna är det viktigt med rationalitet och rättvisa vilket visar sig i Sveriges många diplomatiska uppdrag. Men eftersom alla mynt har två sidor har vi också ett samhälle som är byggt på hög tillit till institutioner men mindre till familjen. Vi har på ett sätt ”hoppat över” ett led. Ett led som blir till en avgrund när samhället mer och mer atomiseras (splittras i små enheter) och går fortare och fortare. När vi levde i mindre samhällen eller stadsdelar var det inget problem, men idag ökar avstånden mellan människor i en sådan grad att vi blir psykiskt sjuka.