”He who knows others is wise.
He who knows himself is enlightend.”
Lao Tzu

Den mänskliga hjärnan söker alltid efter mönster och logiska samband som den kan knyta en trovärdig berättelse kring. Det mest outhärdliga är att inte förstå, att tvingas acceptera slumpen. Redan de tidiga kulturerna i Mesopotamien såg upp mot den gnistrande stjärnhimlen och kunde inte låta bli att dra mentala streck mellan prickarna och koppla historier till dem. Men ibland behöver vi dra om strecken för att upptäcka nya oväntade bilder; för att hitta en högre mening och därmed få ett rikare liv.

Självkännedom är grunden till ett gott liv och den innebär att upprätta kommunikation, vänskap och samarbete med sin inre potential. Det handlar om att i kärlek acceptera sin egen historia och tillkortakommanden. Att genom kunskap och förståelse lägga om rodret mot större destinationer. Självkännedom är att vara i ett andligt partnerskap med den jag ÄR nu och vill fortsätta BLI, inte vara – för det finns ingen slutpunkt.

Låter det flummigt? Tvärtom! Vägen handlar om att förstå hjärnans biokemiska processer, omvärld med allt vad det innebär av politik och kulturhistoria, och att höja sin medvetandenivå. För att göra det behövs högst konkreta, vetenskapligt baserade verktyg för att (om)forma sin subjektiva värld. För det är bara där livet som vi känner det pågår – i vars och ens subjektiva kropp och knopp.

När man är på banan med självsamarbetet blir det oundvikligen så att man fortsätter det samarbetet med den yttre världen. Det går inte att gå tillbaka till fördömelse, fruktan, förnekelse och förminskande av den man själv och andra är, när man på allvar förstår sin storhet, sin möjlighet.

Titta bakåt, släppa taget och börja om

För att få kunskap om vad som format jagets historia och reda ut vad som gör att det (re)agerar som det gör i olika situationer, behövs alltså en återblick. När både positiva och negativa mönster medvetandegörs, blir de lättare att förstärka – eller bryta med, och ersätta med nya. Ingen är gjuten i en fast form – allt går att förändra i någon grad förutsatt att viljan och kunskapen finns.

När ömma punkter och negativa mönster och överlevnadsstrategier definierats, behöver man komma förbi dem för att kunna gå vidare. Man behöver lära sig acceptans och släppa ”sanningen” för att kunna rita upp en ny karta inför avfärd. Uttjänta strategier kastas överbord, de goda mönster som finns inombords behöver förstärkas därför de utgör vägen mot målet på den fortsatta livsresan.
Att lära känna sig själv är ett heltidsjobb, ett ständigt pågående arbete där fokus och energi krävs för att nå personliga livsmål eftersom de är satta utifrån det allra heligaste – den egna potentialen, de unika talangerna och de biologiska förutsättningarna. Allt detta smälter samman till meningen med livet.

Självet och omvärlden

Bronfenbrenners teori handlar om barns utveckling, men jag tycker att den är fiffig att använda som underlag även för den vuxnas genomlysning av historia och framtid. Teorin menar att barnet alltid är en del av olika system som det påverkas av direkt (det egna jagets förutsättningar beroende på tex kön, nära familj och vänner) eller indirekt av föräldrarnas jobb etc och kulturens påverkan genom tid. Compassionboken är skriven utifrån denna nästan hermaneutiska spiral som visar hur man blev den man vart.