Som vi lekte alla somrar vid den sjögräsljusa havskanten! De räkor och spigg vi fick upp med våra bara händer planterades in i klippskrevornas småsjöar. Den gnistrande solen gav oss lika brungräddade ansikten som fiskegubbarnas, men vid den tiden hade ingen av oss fått samma fåror. Och aldrig jag som dog ung.

Trots att vi älskade havet med hela hjärtat var hennes kärlek nyckfull. Havsfrun kunde vara alldeles obönhörlig och hade i alla tider slukat människobarnen som stormiga nätter eller tidiga morgnar gett sig ut i gingliga farkoster för att dra upp not eller ta sig från öarna in till stan för att utöva handel med fisk, salt eller tyger.

Min sista sommar arbetade jag i staden och då var det nya lekar som kittlade sinnena. Till örlogsbasen kom unga män från när och fjärrran för att göra sin plikt för fosterlandet. Nästan varje vecka kom ny ögonfägnad och så fort morgonbaket var avklarat begav sig Anna och jag ner till parken för att vila. Där var alltid en strid ström av både befäl och rekryter i fullt arbete med att forsla förnödenheter och ammunition eller så var de helt upptagna med att lära sig marschera. Å, det var en munter syn när stora, starka karlar rörde sig som gässlingar i otakt!

Det var en strålande, men blåsig förmiddag i juni när jag hade lite extra bråttom iväg till ett hemligt möte med en yngling från Ystadstrakten. Hans skånska var skönklingande och ögonen ljusblå som förgätmigej. Det var nog tankarna på honom som gjorde att jag inte uppmärksammade glödloppan som hamnade i sågspånet vid eldstaden. Snabbt hoppade hon hit och dit.

Med spannar från jäsrummet försökte jag släcka medan jag skrek på bagaren som sov på övervåningen och Anna som redan gått hem. Men det var något märkligt med den där röken som gjorde mig så trött och snurrig. När jag svimmat av på golvet hade det inte tagit lång tid innan lågorna larvat sig upp i bjälklaget och tänt eld på hela huset. Nordan hade tagit tag i eldstungorna och spridit dem från hus till hus. Hus med dolda gömmor av det krut som ibland ”ramlade av” rekryternas transportkärror. Till slut hade nästan hela ön stått i brand. Stadsfolket hade fått söka skydd på grannöarna och bränt broarna för att undslippa den helvetesdöden. Mina kvarlevor hittades och begravdes veckan efter den stora stadsbranden.

Ofta tänker jag på hur det gick för den unge mannen med förgätmigejögonen. Jag har inte sett en här i alla fall. Kanske försvann han i något sjöslag i Baltikum eller så for han hem och gifte sig med någon skåneflicka till slut. Hur som helst så saknar jag både honom och min barndoms havslekar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *