Tänk om vi bara är fruktkroppar ur universums mycel

När tid och mylla är rätt stiger vi ur intet

Stolta som fjällskivlingar, runda som Karl Johan

Och vanliga, vanliga som trattkantareller

Något kanske plockar oss tidigare

Men oundvikligen vid första frosten,

efter sommarens höjd och

höstens glanstid

Smälter vi åter ner

i jordens innanhav

i väntan på en ny impuls

att födas

någongång

någonstans

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *