Den sociala hållbarheten är satt under hård press. Brexit är bara ett av många tecken i tiden på hur grupper ställer sig mot varandra och skapar djävulsgap. De unga och utbildade röstade för EU-samarbetet, de äldre för ett självständigt Storbritannien. Nordirland och Skottland vill lämna den brittiska unionen och stanna i den Europeiska. Vi ser alltså splittring vertikalt mellan generationer och horisontellt mellan regioner.
Börser världen över reagerar i panik och de stora vinnarna är planetens nationalister – Putin, Trump och Le Pen gnuggar händerna.
Men det är inte bara Brexit som skapar oro. I Sverige anställs fler poliser för att öka id-kontroller och asylboenden kastar ut 1000 personer i sommar-Sverige tills nya avtal tecknats någon gång i höst. Välfärdsstaten gungar och det mullrar i öst.
Många signaler under en längre tid kan tolkas som att det blåser upp till en perfekt storm. Det som har framstått som omöjligt i vår tid, är det inte längre.
Att ägna en midsommarmorgon åt att lyssna till analyserna kring det chockartade beskedet om eu-utbrytarna kan även få en optimist att tappa sugen för en stund.
Men så plingar det till i min mobiltelefon. En vän och kollega har blivit far. Den nya världsmedborgaren är en rosig pojke på 5 kg. En påminnelse om vad som är verkligt viktigt.
Oavsett ideologisk hållning om att öppna eller sluta leden i orostid, så innebär gott ledarskap att se längre än till sin egen tid. Onondaga-stammens talesätt om att ha sju generationer i åtanke i varje beslut är klokt ledarskap. Samtidigt är det ju många gånger först i efterhand som det går att avgöra om beslut var korrekta eller inte. Ibland måste man bara göra.
Man kan tycka vad man vill om Brexit, rädas maktförskjutningen och spekulera om framtiden. Men omröstningen som sådan var en triumf för människans förmåga att gemensamt och fredligt bestämma riktning.
Min väns son föds in i en helt ny värld – den är varken sämre eller bättre än igår, bara ny. Människan har alltid anpassat sig efter nya förhållanden genom samarbete och medkänsla. Det är vår styrka som art även om andra aspekter av vår neurobiologi såsom våld och dominans också existerar som en dynamisk motpart.
Valet finns där att göra och när en dörr stängs, öppnas en annan. Och människan har aldrig stannat kvar i korridoren, hon har alltid vandrat framåt. Vi behöver vila i tilliten till att det vi idag kanske inte förmår, klarar de som leder i morgon.
