Treåringen bombarderas med instruktioner: ”Akta dig”, ”Rör inte”, ”Kom hit”, ”Gå dit”, ”Klappa inte hunden”, ”Ät inte sånt”, ”Tvätta händerna”. Grannfruns mässande hörs dagligen. Uppmaningarna bottnar säkerligen i välvilja, men är kanske också signaler till omgivningen om att här är en som minsann gör sitt föräldraarbete.
Berkely universitets Greater good Science center (GGSC) recenserar Shefali Tsabarys bok The awakened family. Trots att det finns några faktafel så är hennes arbete viktigt. Tsabary tar upp vikten av att som förälder lära sig mindfulness i praktiken av sina barn, istället för att tro sig veta bäst och ständigt programmera dem med en rad förbud. Redan här får man förstås understryka att barn behöver ledning, men i måttlig mängd och verkligen inte genom kadavardisciplin i form av exempelvis skamvrå. I forskningsstudier ser man att om föräldrarna får hjälp med sitt psykiska mående, så förbättras det också hos barnen. Det är alltså de vuxnas beteende som avgör hur barnen mår. Genom stöttning och kärlek istället för kontroll och styrning blir barnen tryggare och mer psykiskt stabila.
Barn föds med en naturlig nyfikenhet på livet som det är lätt att bli avundsjuk på som vuxen. Magin i maskrosens beska smak och kladdiga gula har av den vuxne sedan länge ersatts med etiketten ”ogräs”. Att återgå till att betrakta världen som om den vore ny varje dag, är vägen till existentiella kvaliteteter såsom att känna förundran och hopp. I tider som dessa är det extra viktigt att se allt det goda i tillvaron, därför är barnets förhållningssätt en källa till inre balans och fred.
Att ha en tonåring i hemmet är en sann gåva. Det är som en stor spegel sätts upp och dagligen uppstår möjligheter att se sig själv bortom egot och gamla vanor. Man får utmana sitt kontrollbehov, ifrågasätta normer skapade både av generationer före och sånt som man själv samlat på sig genom livet och man tvingas tänka i nya banor kring ämnen och händelser som aldrig funnits tidigare.
Ibland får självbilden hårda törnar – det är enkelt att sitta predika om hur man ska bete sig här i världen men inte alltid lika lätt att leva upp till och det är tonåringen snabb på att nosa upp och påpeka. Hyckleri godtas inte! Rättspatoset är intakt!
Samtidigt så finns ingen så lojal och kärleksfull som tonåringen. När jag av stress och förtvivlan brister ut i gråt är det hennes varma famn och lugnande röst som verkligen tröstar.
Och av visdomen hon redan äger är ett uns från mig själv men allra mest från den väg hon gått sedan 15 år. Människor hon mött, predispositioner i kroppens kemi, kunskap som lagrats, känslor och tankar – alla upplevelser av livet hon har, Att tro att jag som förälder har rätt i allt, måste bestämma och till och med bestraffa när hon gör sina erfarehenter, är inget annat än högmod.
Allt jag nu kan göra är att finnas som medmänniska, mentor och kärlekskälla.
Allt jag nu kan göra är att ha tillit till att jag gjorde mitt jobb med det lilla barnet så gott det gick, för att nu låta den unga människan fortsätta vandra sina väg.
