Det är midsommar. Solen når sin höjdpunkt. Jag ska inte förstöra stämningen med att ”nu vänder det”, men det finns ett vemod med dessa cykler som blir så tydliga på vår breddgrader. Här är det inte sommar året runt, inte heller vinter. Årstiderna pekar tydligt på livets gång – från frö i mull, födelse, full blom, avtagande och döden som är återgången till den livgivande jorden.
Idag var det stor marknadsdag i Karlskrona. Tusentals människor samlas för att handla varor men kanske allra viktigast, se på varandra, dela sommaren och upprätthålla den tvåhundraåriga traditionen. Runt om i landet pågår dessa möten, detta kitt som förenar generationer. Människan här och nu, armkrokar med mormors mormors mor.
I morgon är det midsommarafton, denna hedniska rit som överlevt kristnadet och sekulariseringen. Fallossymbolen står upp för livet och förenar sig med den högtstående solens kraft. Men under den ljusa sommarnatten tar mystiken över, sju blommor under kudden – längtan efter att älskas, att ödet ska träda in och ändra riktningen. Detta är ungdomens tid; lek och lätthet.
Under högsommaren mognar sädesfälten, den klassiska symbolen för det rika livet. I medelåldern njuter vi livets frukter. Stabil karriär, ekonomiskt tryggad, barnen på egna ben.
I augustis vemod känner vi den svalkande höstens tentakler:
”Skynda dig älskade, skynda att älska. Dagarna mörknar minut för minut. Tänd alla ljus, det är nära till natten. Snart är den blommande sommaren slut. (Höstvisa. Tove Jansson)
Vintern är dvalans tid. Den långa dvalan. Introspektion och omgruppering. Ibland går vi så djupt ner i mörkret, att vi till och med tappar förståndet helt. Efter den långa väntan på återuppståndelsen- en ny vår.
Alla liv är unika men ändå så lika. Att vörda livets cirkel är att ge både andra och sig själv, fri lejd. Vi vandrar alla i de olika årstiderna, möts på de öppna marknadsplatserna, har samma grundläggande behov. Trots politiska krumbukter och avancerade analyser så är det egentligen inte svårare än så.
