Textprover

Allting levande kommunicerar och särskilt vi däggdjur är riktigt bra på det. Diande ungar kräver uppmärksamhet; människobarn extra mycket. Vi föds alla prematura och hjärnan fortsätter utvecklas utanför mammas mage. Helt färdigväxta är vi först i 25-års åldern men hjärnans plasticitet (formbarhet) gör att förändringar genom exempelvis lärande, pågår hela livet. Sådant ställer höga krav på både uttryck och inlyssning.

Talspråket är givetvis en av våra viktigaste kommunikationskanaler, men det är kroppsspråket som ljuder starkast. Minsta rörelse i någon av ansiktets fina muskler, gör att vi kan avläsa känslor som vrede, glädje eller ledsnad.  

Den här förmågan att snabbt känna av och tolka omvärlden sker i stor utsträckning automatiskt och utifrån inlärda, mentala scheman vilka är baserade på tidigare erfarenheter. Det är ett mycket energiekonomiskt sätt att använda kunskap. Lärande tar på krafterna. Reflektion kräver tid. Men för att bryta ny mark, få förändrade insikter och därmed finna en annan riktning i livet, så behöver vi orka stretcha ut oss ibland, eller snarare – checka av inåt.

I vår överkommunicerande tid kan vi oavbrutet få till oss Gud och hela världens alla åsikter. Ja, även den här artikeln försöker styra dig med goda råd. Till slut är vi alla ett gäng åsnor mellan hötapparna, osäkra på vad som är rätt och fel.

För att kunna hantera dessa bombmattor av intryck, behöver vi lyssna på den enda som har svaret på våra alldeles egna livsfrågor om vem jag är och vart jag är på väg – vårt egna själv. Men även i vårt inre ljuder ofta en kakafoni av röster som kräver uppmärksamhet. För att sortera bland dem föreslås följande: en penna mot papper.

Först när tanken får form i bläck, kan vi börja stryka under vad som är av godo och stryka över det som kan släppas iväg som en heliumballong.

Bara efter ett par skriv-sessioner kan man återupptäcka gamla drömmar och höra oväntade viskningar om framtiden. Den darrande livskompassnålen får möjlighet att stilla sig mot en tydlig riktning.

Men vägen framåt kommer inte nödvändigtvis vara rak eller lätt. Kanske är det därför många av oss undviker det inre samtalet. För att vi vet vad som behöver göras, men är rädda för att höra det.

Så medan vi omedvetet inväntar att livet en gång för alla kommer att ta oss i örat och kräva förändring, det vill säga, när en svår sjukdom drabbar oss, eller en förlust eller något annat omvälvande som ställer saker på sin spets – medan vi inväntar det, fortsätter vi att gömma oss bakom ”måsten och borden” eller lever efter andras sanningar.

Men den tålmodiga längtan vilar stilla som i en Aladdins lampa i väntan på att gnidas. Detta som är helt nödvändigt, men känns alldeles omöjligt. Drömbilden, överväldigande som anden som bara väntar på att få släppas ut och torna upp sig över oss.

Önskan kan handla om att leva i ett annat land, starta ett företag, våga närma sig kärleken eller ändra yrkesbana radikalt fast man är långt över sextio år.

Vilka drömmar man än har, kan det vara hjälpsamt att veta att det människor ångrar mest på sin dödsbädd, är inte att de ställde upp mer för andra, utan att de inte gjorde mer av sådant de själva ville. Med det framtidsscenariot, vågar man kanske gnida lite på den där lampan av möjligheter genom att försiktigt skriva svar på frågor som: ”När jag är riktigt rik så ska jag …” eller ”När jag var liten var min stora dröm att bli … vill jag det också idag?”

När vi visualiserar framtiden visar vi hjärnan nya scenarion. Kanske pyser det sedan sakta, eller så kommer allt på en gång – både svaren och lösningarna. För hjärnan kan inte skilja på fantasi eller verklighet, utan agerar på båda sakerna som sanning. Detta är besvärligt vid fobier och ångest, men en välsignelse för positiva förändringar.

Så, om det den döende ångrar allra mest, är det hon inte gjorde för sig själv, och om man genom att skriva får fatt i drömmar som sedan via hjärnans förmåga att omforma sig kommer att kunna skapa ett nytt liv genom drömmar som slår in, då får du följande uppmaning: Tag ett papper och en penna och svara på frågan:
”Vad väntar jag på?”