Dialoger

Karriär på egna villkor

“Late Bloomer” är väl ordet för såna som mig. Jag var 44 år när jag mer av slump än något annat, skrapat ihop till en kandidatexamen i Psykologi. Hungern efter  lärande har alltid varit stor, men har haft svårt att inordna mig i system. Jag kröp ut ur det klaustrofobiska högstadiet, duckade undan gymnasiet, nappade till mig kärnämnena på Komvux och sladdade in på universitet via högskoleprovet. På egna villkor är jag nu inne på min andra kandidat – nu i Kreativt Skrivande.

Enhetschef i välfärden

Med en kvarts miljon i skulder och då bosatt i Karlskrona, Blekinge så fanns inte så många arbetstillfällen för beteendevetare mer än Kommunen – och det blev Äldreomsorgen. För att jag trivs med äldre människor, och ledarskap har alltid varit mitt stora intresse. Målet har länge varit att bli ledarskapscoach, men jag tycker inte att man ska läsa sig till sånt utan “walk the talk”, och enhetschef i Äldreomsorgen var ett stålbad det visste jag och det ville jag ha: “If I can make it there – I’ll make it anywhere”, resonerade jag.

Alla mina områden

2018 skilde jag mig och flyttade tillbaka till samma förortsgård i Flemingsberg där jag som barn lekte och jag började jobba som enhetschef på Huddinge sjukhus inom service och logistik.

Jag har älskat landsbygden och att bo i småstaden. Men storstaden och att bo här – mitt i det “särskilt utsatta området” är ett medvetet val. Ingen annanstans vill jag vara än på en pulsåder, en leylinje. Flemingsberg är inte bara mina rötter, det är också en kommande ny stad med allt vad det innebär. Här är framtiden.

Jag har nu i nästan ett decennium sett vår välfärdsstat inifrån. Varit en av dem som hållit stränga samtal med undersköterskor som varit för empatiska och gått förbi en dement brukare (ja, det är ett skitord) på sin fritid för att se till att hon mår bra. Har hållit lönesamtal och delat ut 200 kronor för att potten inte varit större. Har suttit i ledningsgrupper som får balkongen på Mupparna att framstå som akademisk. Jag har beställt upphandlade kanelbullar för 35 kronor styck när man får en påse på affären för 25. Jag har sett administrativa galenskaper komma och gå. Jag har pratat med städerskor, vaktmästare, direktörer och reparatörer. Förvaltare, chefskollegor, de äldre och deras anhöriga.

Det lilla är det stora

Och i allt detta har jag sett människor och deras drivkrafter, deras kärlek och empati. Politikens växlingar som påverkat snacket i fikarummen. Jag har också sett första vågen i en pandemi och jag har krigat för mina ideal till den grad att jag blev sjuk ett tag. Och i allt detta – jag själv, mina egna drivkrafter, rädslor, ideal, visioner och tillkortakommanden.

Jag har fört dialoger med vår tid, och jag älskar mitt land och jag visste inte i vilken form jag skulle berätta om vad jag hört. Och kanske är det storhetsvansinne att härma Platon, men jag vill inte skriva en bok eller en blogg eller vad du vill, som klankar ner, och lägger mer etter i debatten. Som splittrar istället för att ena. Jag vill berätta om hur det är, och varit men det finns också vägar framåt. För att behålla vår gamla modell men förnya den utifrån det nya land vi har nu. Vi är inte en homogen stat längre, det är nya förutsättningar. De abrahamitiskt religiösa har ökat i antal bland oss som kallar oss sekulära men jag tycker nog att vi fortfarande är väldigt mycket dyrkare av jorden. Den Nordiska Mytologin lever mer i oss än vi förstår. Hur vi hamnat här och hur det  gick till eller vad man tycker om det är ointressant, utan frågan är – hur skrivs dialogen om samtiden om 100 år? Hur ska vi ha det, vänner?

Detta är mitt bidrag till vår värld.