BOPLATS:
särskilt utsatt område

Min mamma Kerstin och jag flyttade till Visättra 1975, när jag var 4 år gammal, och här bodde vi i tio år.

 Visättra är ett typiskt miljonprogramsområde och hon anammade ABC-tanken som rådde. Arbetade som vårdbiträde på ett boende för utvecklingsstörda någon kilometer bort. Vi handlade i det lilla centrumet med en Konsum-butik, frisör och godiskiosk. Med tiden öppnade en pizzeria. Så exotiskt.

Nästan 40 år senare bor jag på samma gård igen, är lika mycket ABC som hon. Jobbar på sjukhuset på andra sidan bron, handlar vid bussen. När jag går i skogen där jag hade gympa i mellanstadiet, glömmer jag livet jag haft där emellan. Barn, man, jobb, utlandsboende. Så mycket vatten under broarna, men jag är kvar igen.

Fast min barndoms habitat är också förändrat – förra sommaren sköt man barn här. Visättra är utsett till ”särskilt utsatt område”. Andra natten jag sov i min lägenhet väcktes jag av att de sprängde bensinmacken. Jag har vänner som hellre bor på hotell än hos mig av rädsla för att något ska hända.

Har de rätt? Är jag för nostalgisk, blind för det som sker. Eller finns det fler fasetter av ett land i förändring. Kan det nya och det gamla existera parallellt och hur ser det då ut i så fall? Och kanske allra viktigast – vad vill födas?

Vad väntar på att få slå ut i full blom? Mina barnbarnsbarn – hur har ni det sen, 60 meter över havet?