Den okände skeppsgossens grav

Alla och ingen är jag – glömd som människa men ihågkommen som fenomen.

Jag började som många andra avfällningar i trakten som en skeppsgosse som skulle fostras och kuvas av Flottans enögda disciplin. Nog gjorde vi det som krävdes av oss när det där ögat stirrade stint vid potatisskalningen, däcksskurningen och segelreparationerna. Men under synfältet skedde hemligheter som enade oss pojkar mot makten. Mellan oss överförde vi historier om officerarna. Kull efter kull skrattade i smyg åt deras dumheter och svagheter. Wachtmeisters skräck för sin elaka fru; De Geers löjliga stamning; Tjäders svassande efter småflickor.

Några av oss var söner till båtsmän men de flesta av oss var helt utan familj. Själv hittades jag i en vedkorg bakom Fredrikskyrkan en iskall novembermorgon. På läkarstationen funderade de ett ögonblick på att inte alls återuppliva mig; de visste förstås vilken framtid som väntade. Men den hippokratiska eden måste ha hindrat dem.

De första åtta åren bodde jag i fattigstugan med de gamla och galna. Att skrivas in på skolfartyget Jarramas var faktiskt en förbättring av läget, trots allt. Och fast att de äldre pojkarna gärna roade sig med att slåss och reta oss yngre, ja även trycka ner oss i lönskaläge, så fick jag som ett hem till slut. Somrarna till havs och vintrarna i land. Skeppslivet var stabilt och tryggt.

När jag var runt 15 år hade vi som vanligt uppgiften att äntra vanten på snabbast möjliga tid för att sedan surra upp rå-seglen inför en kortare resa till Bornholm och åter. Väl uppe på aderton meters höjd stöttade jag med van självklarhet fötterna på det tvärgående tåget medan händerna arbetade med seglet. Plötsligt gjorde fartyget en oväntad gir och innan jag ens hann tänka, släppte fotens grepp om repet och med en dämpad duns gick jag i däck med huvudet före. Först när befälen stuvat undan kroppen fick de andra gossarna på darriga ben, klättra ner. Det hade något med moralen att göra.

Begravningen var lågmäld och i tidningen gjordes ingen notis.

Tilliten bärs på tusen axlar

En gång ägde jag en bok som hette ”Tilliten bärs på tusen axlar”. Den försvann innan jag hann läsa den, men titeln berättar något viktigt om det som av den amerikanske statsvetaren Robert Putnam, kallas socialt kapital.  Tillit skapas genom att majoriteten av möten med medmänniskor, upplevs som bärande. Att vi kan lita på varandra helt enkelt.

Tillit är psykologiskt avgörande för oss som sociala varelser. Brist på tillit i relationen med omsorgspersoner när vi är spädbarn skadar hjärnan för livet. I samhället är tilliten ett viktigt smörjmedel för att exempelvis ekonomin ska fungera.

I internationella mätningar ligger Sverige i topp när det gäller detta kitt som för människor samman, och brist därpå – isär. Den svenske professorn i statsvetenskap Bo Rothstein, beskriver risken för detta  på DN Kulturdebatt 2016-04-25 att ”Elitens trixande hotar den mellanmänskliga tilliten”. Artikeln följde i kölvattnet efter Kommunal-skandalen och Panama-dokumentens publicering.

Rothstein varnar för när eliten agerar bedrägligt. Hur deras beteende tolkas som en temperaturmätare på vad ”alla” gör med slutsatserna att ingen går att lita på och då kan jag lika bra göra samma sak. Det är som med barn, de gör inte som man säger, de gör som man gör. På samma sätt avläser vi  samhällets auktoriteter och ledare.

En annan form av brist på tillit går att avläsa i många organisationer idag. Kanske är det globaliseringen som skapar ett behov av att falla tillbaka i Taylorism – den klassiska mangementteorin om att effektivisera och specialisera arbetet. Idag är den förklädd i flexibla arbetstider och touch&go-arbetsplatser men ett minskade antal människor ska leverera hög, mätbar kvalitet i ett system som sakta smalnar in mot en robotteknikvärld. Det har gått från bondesamhällets tillverkning för husbehov, över industraliseringen skriande behov av  fysisk arbetskraft till ett tjänstsamälle där personalbehovet avtar för varje dag.

Till och med i den människonära omsorgsbranschen marknadsförs nu matningsmaskiner, tvättrobotar och intelligenta madrasser som ställer diagnoser bättre än vilken läkare som helst. Jobless growth kallas fenomenet – tillväxten ökar men behovet av arbetskraft miskar. Personalen som är kvar effektivitetsmäts in i minsta detalj.

Organisationers oförmåga att fånga upp den psykosociala ohälsa som nu sprungit förbi stenlunga och andra kroppsskador, är en annan variant av att tilliten inte längre verkar bäras av tusen axlar.  Vi jobbar som maskiner men smörjs och underhålls inte, får inga nya reservdelar, utan tillåts att skära ihop utan att någon drar i nödbromsen. Man bara ersätts. Då minskar tilliten till arbetsgivare, samhällssystemet och förödande nog – till vår egen förmåga; till hela människovärdet. Några vågar tala. Men många ur denna icke försumbara del av arbetskaderns ryggrad mellan 25-54 år, smyger tystade undan för att lägga sina sista krafter på att få ut sina rättmätiga, statliga försäkringspengar.

Att utvecklingen skulle gå att stoppa, eller att det ens skulle vara önskvärt, är naivt. Alla tider har sin utvecklingsvärk, en del mer än andra. Det man dock behöver är att göra är att hålla sig i grundläggande värderingar, när det blåser hårt.  Man kan ha personliga principer om medkänsla, sanning, integritet och så vidare, men på samhällsnivå verkar tillit vara det allra viktigaste, för att vi ska orka och vilja dela livsrum. Detta för att inte skapa klass-raviner där vi inte möts naturligt på våra boplatser eller låter den ack så långsamma och ibland korkade, men vad annars ska vi ta oss till? -demokratiprocessen försvagas.

Tilliten är inget statiskt tillstånd, den måste vinnas och aktivt bevaras, både mellan oss och inom oss. Tilliten till det egna jaget är avgörande för ett stabilt inre liv. Tilliten är svår att återfå om en gång naggad på. Tuff att bygga upp helt från grunden. Men det går. Allt sitter i huvudet. Revor i den sociala väven kan nästas ihop igen men först behöver man förstå hur de uppkommit och hur viktigt det är för en själv och andra att den finns där, i livets alla skeden.

 

Stina Andersson

Som vi lekte alla somrar vid den sjögräsljusa havskanten! De räkor och spigg vi fick upp med våra bara händer planterades in i klippskrevornas småsjöar. Den gnistrande solen gav oss lika brungräddade ansikten som fiskegubbarnas, men vid den tiden hade ingen av oss fått samma fåror. Och aldrig jag som dog ung.

Trots att vi älskade havet med hela hjärtat var hennes kärlek nyckfull. Havsfrun kunde vara alldeles obönhörlig och hade i alla tider slukat människobarnen som stormiga nätter eller tidiga morgnar gett sig ut i gingliga farkoster för att dra upp not eller ta sig från öarna in till stan för att utöva handel med fisk, salt eller tyger.

Min sista sommar arbetade jag i staden och då var det nya lekar som kittlade sinnena. Till örlogsbasen kom unga män från när och fjärrran för att göra sin plikt för fosterlandet. Nästan varje vecka kom ny ögonfägnad och så fort morgonbaket var avklarat begav sig Anna och jag ner till parken för att vila. Där var alltid en strid ström av både befäl och rekryter i fullt arbete med att forsla förnödenheter och ammunition eller så var de helt upptagna med att lära sig marschera. Å, det var en munter syn när stora, starka karlar rörde sig som gässlingar i otakt!

Det var en strålande, men blåsig förmiddag i juni när jag hade lite extra bråttom iväg till ett hemligt möte med en yngling från Ystadstrakten. Hans skånska var skönklingande och ögonen ljusblå som förgätmigej. Det var nog tankarna på honom som gjorde att jag inte uppmärksammade glödloppan som hamnade i sågspånet vid eldstaden. Snabbt hoppade hon hit och dit.

Med spannar från jäsrummet försökte jag släcka medan jag skrek på bagaren som sov på övervåningen och Anna som redan gått hem. Men det var något märkligt med den där röken som gjorde mig så trött och snurrig. När jag svimmat av på golvet hade det inte tagit lång tid innan lågorna larvat sig upp i bjälklaget och tänt eld på hela huset. Nordan hade tagit tag i eldstungorna och spridit dem från hus till hus. Hus med dolda gömmor av det krut som ibland ”ramlade av” rekryternas transportkärror. Till slut hade nästan hela ön stått i brand. Stadsfolket hade fått söka skydd på grannöarna och bränt broarna för att undslippa den helvetesdöden. Mina kvarlevor hittades och begravdes veckan efter den stora stadsbranden.

Ofta tänker jag på hur det gick för den unge mannen med förgätmigejögonen. Jag har inte sett en här i alla fall. Kanske försvann han i något sjöslag i Baltikum eller så for han hem och gifte sig med någon skåneflicka till slut. Hur som helst så saknar jag både honom och min barndoms havslekar.

Gyllene-regeln-ledarskapet stödjer växandet

Antalet ledarskapsmetoder är överväldigande och man behöver hitta sin egen som fungerar. Som ny chef har jag sökt ett förhållningssätt som skulle fungera i alla sitiuationer. Det som visat sig allra lättast i längden är att hålla sig till den gyllene regeln som grundprincip – var mot andra som du själv vill bli behandlad. Man kan förmedla både negativa och positiva saker om man utgår från hur man själv skulle vilja få dem till sig.

Personligen arbetar jag mycket med att tämja den inre kritikern som vi alla har med oss i mer eller mindre grad och som skapas tidigt i livet.

Jag har ganska nyligt kommit och minnas ett barndomsminne från ungefär tio års ålder. Vi åkte skidor med klassen och läraren hade tydligt instruerat att vi inte fick åka förbi den markering för avstigning när vi åkte liften. Men jag åkte längre, kanske för att jag gjort så de gånger vi varit i fjällen innan och jag ville visa mig på styva linan. När läraren, som var en person jag respekterade djupt och tyckte väldigt mycket om, fick se detta blev hen vansinnig (troligen av rädsla eftersom hen hade ansvaret över hela gruppen) och skällde ut mig inför hela skidbacken.  Det var en fruktansvärd upplevelse som sitter som ett kroppsminne – denna känsla av att vara så totalt misslyckad och värdelös. Hen reagerade säkert med ryggmärgen men vi kan hjälpa till och rätta till varandra på så olika sätt.

Feedforward är ett ganska nytt begrepp som syftar på att inte älta det som gick fel förut – feedback, utan hur det ska bli bättre nästa gång. Det gör man genom att grunda sig i medkänslans princip, genom att söka framtida växt, inte genom att kväva varandra när vi gör de mänskliga misstag vi alltid gör.

Läs mer:

How the golden rule melts away management hurdles

Styvfamiljen kan förstås som ett komplext system

I en intervju i Expressen berättar Kattis Ahlström om utmaningarna som styvfamiljslivet innebär, och vikten av självmedkänsla. Hon tycker sig ändå ha haft ett barnperspektiv och det är riktigt – barnen är viktiga. Men eftersom att styvfamiljen är ett komplext socialt system i ständig förändring med många viljor, förväntningar och syften så är det inte lätt att navigera sig fram. Det går inte att sätta ett perspektiv framför ett annat – det gäller att kunna se och försöka förstå helheter.

Ett hjälpsamt sätt är att skaffa sig några grundläggande principer som står som hörnpinnar i det egna och i det gemensamma livet. Det kan exempelvis vara en viss mängd egentid per vecka för att få tid till reflektion och återhämtning. Andra principer kan vara att leka tillsammans – vuxna och barn, för att skapa kittet i familjen. En tredje princip kan vara att ledarduon, dvs de vuxna i en styvfamilj, investerar i coachning hos en terapeut några gånger om året, för att stärka relationen.

Grundläggande för att överhuvudtaget överleva i en styvfamilj är att fundera på om man ens vill vara där. Utifrån personlighet och livsväg kanske man behöver tacka nej trots att kärleken och attraktionen är stor eller så hittar man alternativa lösningar med exempelvis särboskap. Kärnfamiljsnormen passar långt ifrån alla..

Jaga inte, låt lyckan komma till dig

Visst vill vi alla leva lyckliga, positiva liv men forskningen visar att jakten på lycka kan ha motsatt verkan. Så hur gör man då?

Ta små doser medvetet valda, prioriterade lyckokorn. I stället för att tro att hela dagarna ska vara som rosenfluff, spräng in tillfällen av välbefinnande. En stilla promenad med partnern, lyssna på älsklingsmusiken eller njuta av en god måltid.

Det gäller att skapa ”sjok” av en dag som är okej, inte känna efter varje minut och därmed dras med av tillfälliga upp-och nergångar i känslotillståndet. Med den insikten kan man också välja bort situationer man vet innebär negativa känslor.

När du gör stora val i livet, såsom vilken arbetsplats du skall spendera en stor del av din vakna tid på, tänk på vad som gynnar dig på sikt.

Gör det till en sport att sträva efter att skapa små lyckotillfällen i vardagen istället för att satsa allt på att ta igen allt under semestern, eller när du vunnit Nobel-priset – den sortens välbefinnande tonar snart ut.

Å andra sidan- hela livet hänger inte på maximal lycka, då är vi tillbaka i det tänkande som gör att man slår knut på sig själv och blir olycklig. Att leva innebär även lidande, sorg och olycka och måste finnas där för att vi ska veta vad vi behöver och vill.

Att ständigt bevaka sitt lyckotillstånd innebär också alldeles för mycket självupptagenhet vilket paradoxalt nog ger mindre lycka.

Det tillstånd vi mår bra i är det som kallas ”flow” – när vi uppslukas i en uppgift att vi glömmer egot. Det kan vara allt från att laga mat, gå på hockey eller dansa. (Topp två enligt forskningen är att vara med nära och kära och fysisk träning) Och återigen, det räcker med korta stunder – 20 minuter om dagen funkar bra.

Nyckeln är att inte ha för högt ställda krav men samtidigt förstå och göra lite av det som gör just dig lyckligare.

Träna lycka lite grand varje dag

Vår lycka påverkar vi väldigt mycket själva – ”Det är inte hur man har det utan hur man tar det”. Här kommer lite träningstips.

Träna ofta och helhjärtat! Gärna varje kväll innan du somnar! Även om det kan kännas konstigt i början så är det vetenskapligt bevisat att det fungerar 🙂

Lyckoträning under ca 10 minuter:

Tänk på tre bra saker som hänt under dagen. Vad var det som hände? Både stora och små saker. Varför hände det?

  1. Skriv en titel: ”En kollega berömde mitt arbete i projektet”
  2. Skriv ner så detaljerat som möjligt av vad som hände, vem som sade vad osv.”När jag hade gjort presentationen klar i stora konferensrummet på 5:an så sa Kalle att det var genialiskt, ”Varför hade ingen tänkt på det här förut?”. Jag blev generad och sa att det var väl inte så mycket, men han var ihärdig och berömde mig jättemycket. Och då sa jag tack och log från öra till öra.
  3. Skriv ner hur det kändes då och hur det känns nu när du skriver.”Jag var så himla glad och stolt. Allt arbete jag lagt ner var så värt det. När jag tänker på det nu blir jag glad igen och känner mig stark. Jag vågar ta på mig större uppgifter nu känns det som.”

 

Rätt mat hjälper mot depression

I en spansk studie med 15000 deltagare kunde man se att gruppen som höll sig till en så kallad medelhavsdiet eller dieter med tonvikt på vegetarisk kost klarade sig bättre från depression än dem som inte ändrade sina matvanor.

Det verkar som om Omega 3-fettsyrorna som förekommer i de här dieterna har en stor påverkan på hur väl signalsubstanserna i hjärnan kommunicerar

De som hyfsat höll sig till dieterna hade samma effekt som de som var strikta. Det verkar betyda att bara man får i sig det man ska så får  man den positiva effekten.

Dock ska man ju som alltid tänka kritiskt om vetenskapliga rön – forskarna själva understryker att man inte vet ifall det är så att depressionen som påverkar vad man äter, eller maten som påverkar depressionen.

Och det är ingen idé att proppa i sig omega 3 på burk. Det är kombinationen av det man äter som spelar roll. Men eftersom hjärnan mest består av fett är det rimligt att anta att fettet vi äter spelar roll.

Bra att äta är då nötter, frukt, grönskaker och andra matvaror som innehåller mycket Omega 3-fetter.

Läs mer på SVT >>

En viktig faktor för att bli lycklig och finna gläjde i livet är att umgås med andra

En viktig faktor för att bli lyckliga och finna gläjde i livet är att umgås med andra. Och motsatsen – att inte få vara med – utanförskap och ensamhet, skapar negativa känslor och sämre hälsa.

Anknytningsstil påverkar också hälsa och välmående. Vid långtidsstudier ser man att barn som haft god sociala relationer, är lyckligare som vuxna. Även den akademiska nivån påverkar, men de som i tonåren hade starka, sociala band – mådde bättre vid 32-års ålder än de som ”bara” lyckades bra i skolan. Å andra sidan, akademisk framgång kan skapa sociala band och då upplevde man dubbelt så stort välbefinnande (Källa: Scratch a Happy Adult, Find a Socially Connected Childhood)

Här kan du mäta ditt Sociala kapital, det vill säga- hur väl du interagerar socialt med andra både irl och på nätet. Gör testet >>>