Svamptankar

Tänk om vi bara är fruktkroppar ur universums mycel

När tid och mylla är rätt stiger vi ur intet

Stolta som fjällskivlingar, runda som Karl Johan

Och vanliga, vanliga som trattkantareller

Något kanske plockar oss tidigare

Men oundvikligen vid första frosten,

efter sommarens höjd och

höstens glanstid

Smälter vi åter ner

i jordens innanhav

i väntan på en ny impuls

att födas

någongång

någonstans

Drömfakulteten – tillägg till sexualteorin, Sara Stridsberg

Sara Stridsberg har i Drömfakulteten – tillägg till sexualteorin (2006) skapat ett lapptäcke av textbitar som tillsammans blir en manisk alterfiktion över ett starkt livsöde. Även om Stridsberg i sluttexten gör avbön – att romanen ska läsas just som en roman, går det inte att komma ifrån att man antar att det är Valerie Solanas, författare till det anarkafeministiska SCUM-manifestet (1968), liv som gestaltas.

Är det etiskt försvarbart att ta en annan människas namn, några få fakta och fylla en hel livsberättelse? Särskilt en våldsam som denna, med incest, våldtäkter, gravt missbruk, allvarlig psykisk sjukdom ända till det oundvikliga slutet: Valerie död på knä i ett pisshål i San Fransisco? Jag kan inte bestämma mig. Som en hyena slafsar jag i mig innehållet; värderar, förkastar, sugs tillbaka.

Detta är dock inte bara ett livsöde, utan också nutidshistoria om en nation och dess barn i vidare mening. Ett Amerika som i Japan sätter en katastrofal punkt för världskriget, det kommunisträdda 60-talet, minoriteternas frigörelse på 70-talet, det dekadenta 80-talet.

Miljöns påverkan, kanske direkta avgörande, för människans blivande. Den heta öknen, den salta Atlanten, det urbana livet. Akademin och dårhuset som möjligen utgör en dikotomi.

 

Jag läser boken som strömmad e-bok. Det är ett misstag; texten är oerhört komplex. Jag hade behövt stryka under, vika hundöron, kunnat trycka dit glädjekyssar. Det är suggestivt, kittlande, sorgligt och inte sällan allmänbildande. Kort sagt, ur ett hantverksperspektiv: genialiskt.

Jag kan se Stridsbergs tavla med indexkort framför mig, hur hon flyttar runt dem för att till slut få balans mellan reportage, historia, social-realism, konst och galenskap.

Växlingarna mellan andra- och tredje persons- berättande gör att en på ytan fragmenterad text, ändå blir lätt att följa. Ibland en A-Z – struktur som fångar in sammanhang.

I Stridsbergs research-spår hittar jag en intervju med Solanas i The Village Voice från 1977[1] som liknar bokens dialog. En transkriberad intervju, direkt avskrivning av två människor som talar. Sporadiskt: en känsloyttring i parantes.

Kronologiskt sys de olika styckena ofta samman med nyhetsrubriker som får läsaren att hänga med när tidslinjerna korsar varandra, men de har också en annan funktion. Valen av nyhetshändelser är skickligt gjorda då de speglar den amerikanska kollektiva medvetna.

Texten innehåller information av fotografisk karaktär om kläder, beteenden, platsers beskaffenhet. Som en videoinstallation som byter färg, form, ljus och ljud.

 

Tiderna förändras, dock aldrig Solanas som inte har någon egentlig utvecklingskurva. Mot slutet av boken känns hon aningens långrandig även om blixtar av humor och intelligens lyfter läsandet. Men hon är fast i sina mentala loopar såsom missbrukare och psykiskt sjuka kan vara. Loopar som till slut driver henne till oförståeligt våld. Det rakt motsatta till en av grundpelarna i hennes manifest: att kvinnor är empatiska och kärleksfulla av naturen och att män bör utrotas för sin brist därpå.

Trots Solanas teoretiska möjligheter till förändring så är slutet oundvikligt. Paranoid schizofreni är ett allvarligt tillstånd. Det sociala arvet för tungt, även om hon själv vägrar att godta en hård barndom som förklaringsmodell.

När jag läser om Stridsberg och hennes far som var intagen på Beckomberga anar jag orsaken till valet av tema. Katharsis av våra familjesår, är det inte vad vi alla ägnar oss åt mer eller mindre medvetet? Fråga kvarstår dock: är det rätt att göra det i andras namn?

Kommersiellt är det förstås smart. Stridsberg är inte den första att tjäna pengar på Solanas. Men i boken finns andra ”äkta människor”, som är utsatta. Exempelvis modern Dorothy och Andy Warhol – Solanas brottsoffer.

Ibland känns det som om Drömfakulteten vill chockera med det gränslösa, en sorts exploatering av de mest tragiska människoödena. Det allmänmänskliga är viktigt att belysa, samtidigt som individens integritet behöver beaktas.

Stridsberg finns med som ”Berättaren” och i vissa passager ifrågasätter hon också sig själv och sitt projekt i dialogerna med Solanas. De kan läsas som en sorts meta-skrivande; kanske till och med stream-of-consciousness. Stridsberg är nog inte heller helt säker på om hon gör rätt, men gör ändå. Lojaliteten med Solanas, att Stridsberg står på hennes sida, är ändå ett förmildrande drag.

Det är kanske så man som modig författare behöver förhålla sig. Underordna sig den text som kräver att få komma fram, oavsett vad den leder till. Så har författare i alla tider störtat regeringar och förändrat samhällen.

 

I all sin skitighet, måste detta ändå ha varit ett roligt skrivprojekt. Stridsberg har placerat sina karaktärer som pappdockor på olika platser.  Lekt med dem, tagit sig in under skinnet på dem. Ibland lägger hon dockorna på andra dockor i skamlösa konstellationer. Valerie och pappa. Mamma och de elaka männen. Flyttar dem mellan stad och land. Antar deras röster; blir ett med platser och skeenden.

Jag inspireras av den fria formen. Flödet och modet att ta sig an ett liv så huvudstupa och passionerat.

Kanske kunde texten ha kortats ner en aning, men det handlar säkert mer om min egen otålighet.

Den etiska aspekten går att diskutera, men boken lämnar kvar många tankar, idéer och inspiration.

Det kan vara så att den feministiska färgningen står i vägen för ett verk som skulle kunnat nå en bredare publik (läs: män) som kanske blir avskräckta av temat. För mig handlar boken dock mindre om -ismer och mer om kulturens tryck mot individen. Och vice versa.

 

 

[1] http://www.warholstars.org/valerie-solanas-interview.html

Bokus >>

När mätetalen både maskerar maskning och markerar momentum

Jonna Bornemarks tal vid Riksdagens öppnande efter sommaren 2019, har med rätta blivit viral. Hon belyser på ett evidensbaserat och passionerat sätt det som många kanske i primärt i offentlig verksamhet upplever. 1) Att vi mäter ihjäl oss och 2) att tilliten till professionen är för låg (därför måste också den mätas).

Jag jobbar som enhetschef med service och logistik inom sjukhusvärlden. I den ledningsgrupp jag sitter med i har vi börjat planeringsarbetet inför nästa år. Organisationen har sedan 15 år jobbat systematiskt med förbättringsarbete via en strukturerad modell som man till och med vunnit ett pris för, som man tog emot ur Kungens hand.

Varannan vecka träffas personal i förbätttringsgrupper med olika lokala fokus, ledda av medarbetare som utbildats till förbättringsledare.  De aktiviteter som bedöms vara de viktigaste får mätetal som man följer över tid.

Med ett sådant här engagemang, uppmuntrat av ledningen, så borde man ha ett välsmort maskineri till rimlig kostnad. Men så är det inte, i alla fall inte över hela linjen. Det är inte dåligt, men de insatser som görs borde ge en mycket större utväxling och jag försöker förstå vad det beror på.

Äldreomsorgens räknefel

Under några år var jag chef inom äldreomsorgen i Karlskrona, en mellanstor kommun i södra Sverige. Hemtjänsten gick back med många miljoner och en ny verksamhetschef tillträdde med uppdraget att stoppa blödningen. Hemmasnickrade Excel-filer skapades. För äldreomsorg anpassade och integrerade affärssystem är skamligt frånvarande i våra kommuner, med tanke på de skattemiljoner som ska hanteras.

Antalet brukartimmar (tant Agdas behov av stödstrumpor, städning och näringsintag – beviljade av kommunens biståndshandläggare) och antalet årsarbetstidstimmar (den totala hentjänstgruppens gemensamma arbetstid) + 18% för kringkostnader, skulle balanseras.

Hur man kommit fram till just de där 18% var för övrigt ett mysterium. Någon hade för många controllers sedan kommit fram till den magiska siffran, men ingen chef eller äldrenämndeman visste hur det gått till eller kunde göra om den.

Bondmorans grundprincip

I grunden är dessa beräkningar givetvis den mest basala formen av hushållning. Bondmorans grundprincip: du kan inte göra av med mer resurser än du har. Vilket man då alltså gjort i åratal.

För inom kommun och region (fd Landsting) kommer alltid den magiska nyårsnatten då alla skulder i ett slag försvinner, och dagen efter har man en helt ny, orörd budget att börja förbruka.

Men med en åldrande befolkning och en stigande försörjningskvot (hur många de mellan 19-64 år som jobbar som behöver försörja dem som inte gör det) måste särskilt kommuner utanför storstadsregionerna, sluta hänge sig åt detta trolleri.  Man måste hitta sätt att inte bara få ekonomin i balans, utan också kraftigt reducera den.

Rättmätig räkning

Varje månad fick vi hemtjänstchefer sitta uppsträckta framför verksamhetschef, controller, HR och redovisa hur och varför vår budget såg ut som den gjorde. Det var tufft men lärorikt och viktigt. Under det dryga året jag jobbade med excel-modellen, minskade utgifterna med 600 000 kr mot året innan.

Framförallt handlade det om en förbättrad planering och omfördelning av de resurser vi hade. Trycket på personalen blev varken mer eller mindre bortsett från att de var tvungna att bryta upp en del av de mentala gränser som fanns att gå över att jobba på fler gator av den lilla staden, än innan. Det tyckte en del var jobbigt i början. Med tiden såg många också fördelar med att utveckla sig i yrkesrollen och att få nya arbetskamrater.

De äldre kunde förstås uppleva att de mötte för många olika personer men så hade det alltid varit. Tidigare med många olika timanställda. Nu blev det visserligen också nya ansikten i början, men ur ett omvårdnadsperspektiv var det mer erfarna undersköterskor och vårdbiträden som gjorde besöken.

Snedmätning

Jag tyckte om jobbet men hade svårt att förlika mig med förvaltningschefens moral. Droppen som gjorde att jag lämnade inte bara jobbet utan även bostadsort tämligen omgående, var mitt lönesamtal.

Att vara hemtjänstchef är ett av de tuffaste jobb man kan ha. Man är mitt uppe i ett system av olika lagar som styr (socialtjänstlagen, hälso-och sjukvårdslagen, arbetsmiljölag etc.), har stor personalomsättning, tuffa ekonomiska krav osv.

Trots att jag hade gjort ett stort förändringsarbete och faktiskt kunde visa det på förbättrad ekonomi, lägre sjuktal etc. satt min chef med sina mätetal för lönesättning framför sig och kryssade sig igenom via data hon tagit fram i de där systemen som jag beskrev inte pratar med varann.

I slutändan kom hon fram till ett resultat som sedan renderade i X kronor. Kommunen hade skjutit till extra pengar så att lönerna för enhetscheferna skulle komma upp i den nationella nivån dit det i mitt fall var ungefär Y kr till (Tips till dig som vill ha god löneutveckling – förhandla alltid fram en god ingångslön, sen är det för sent). Min chef var inte missnöjd med mig – tvärtom. Jag hade ju sparat in över en halv miljon och var trevlig i ledningsgruppen, men budgeten var ännu inte balans (och hade inte varit så på över 15 år) så då blev det inget kryss i den lönegrundande rutan.

Hon underströk det jag själv lärt mig göra i lönesamtal: att det är bakåtblickande, om jag fortsatte så här skulle påslag nästa år bli rejält. Hon använde alltså mätetalen på ett rationellt och korrekt sätt – inget kryss i rutan, inget påslag. Men i realiteten gjorde hon sig av med en chef där och då.

Hon insåg inte att det inte handlade om pengar. Jag är enbart intresserad av en hållbar privatekonomi där jag är skuldfri med ett mindre rörelsekapital. Jag är jägare, inte samlare och är därmed inte intresserad av att fylla ladorna med varken pengar eller prylar, utan allt jag äger ska få plats i en ryggsäck och mitt kapital sitter mellan öronen.

Nej, det handlade om hur jag av inre värderingsskäl inte kunde vara kvar i en organisation där man inte förstår när mätetal är relevanta – och när de inte är det.

Då lämnade jag med känslan av att någon måste förstå det ologiska i mätelogiken, nu förstår jag bättre – att ingen riktig förstår detta. 🙂 

Nya tider kräver nya sätt att mätta behovet av tydlig styrning av det svårstyrda

Vad jag har beskrivit i ovan exempel är komplexiteten kring detta med ledning och styrning genom mätetal:

  1. Min nuvarande organisation där delaktighet och förbättring med tillhörande mätetal står i fokus, men effekten inte är så stor som man kunde förvänta sig.
  2. Hur ett systematiskt mätarbete kring att få hemtjänstekonomin i balans faktiskt är nödvändig och ger god effekt
  3. Hur mätningen dödar motivation och får människor att lämna

Så hur katten gör man vad, när? Jonna Bornemark har givetvis en stor poäng med att hävda att de som kan jobbet ska få utföra det utan klåfingriga räknenissar. Men det finns en hake när professionen inte alltid är så professionell.

Gällande chefer, så kan vi inte lita blint på att de som har en titel faktiskt vet vad de gör. Och ju högre upp i hierarkierna och akademierna, desto mer döljs okunskap, och kunskapsstagnationen ökar då färre och färre människor vågar ifrågasätta dina handlingar (inkl.moral). Att ha för många Ja-sägare, skapar en förvriden värld och tar du dig aldrig ner från molnfri höjd, kommer du aldrig att förstå vad du leder.

Gällande medarbetarledning: Självorganisering är gott, men risken är att det varje individs psykologiskt ej hanterade behov av ”tutte”/hängslen livrem/olust att utmana sin förmåga etc., renderar i för mycket ”must haves” och resurserna tar slut för fort när man saknar helhetssyn och bara ser till sin egen del av exempelvis skattekakan.

Strukturer att dansa inom

Vi behöver hitta nya strukturer som håller samman väven och faktiskt visar på att det vi gör är verkningsfullt, samtidigt som människor behöver få dansa och vara stökiga där någonstans i mitten för att bevara livskraft.

Vi lever i spännande tider. Paradigmen rasar.  Det kommer att kosta blod, svett och tårar – men någon väg tillbaka finns inte, och har aldrig funnits för mänskligheten. Framåt kamrater, även om inte alla kommer med!

 

Vacker ambivalent kärlek som mått bra av att döda några älsklingar

Vild och skild

Mitt första skilsmässosår är över och jag ska inte påstå att jag är intresserad av dejtning. Det handlar mer om att försiktigt glipa på nya-möjligheters-dörr. Med det menar jag inte ett ytterligare kvartssekel i heteroförhållanden.

Nej, jag funderar exempelvis en del på hur det skulle vara att leva som undergiven eller dominant. Som sista kvinna i västvärlden skummar jag därför ”50 nyanser av honom” men är inte så imponerad. Den har en verkshöjd som en svenskauppsats av en åttondeklassare och fullsmäckad med tröttsamma (<–) adverb. Är det erotiken man är intresserad av så finns det bättre källor. Men det är inte den boken det ska handla om här.

Redan som oskild lekte jag med tanken på att helt enkelt bara bli ihop med en kvinna. Det måste vara det ultimata förhållandet. När man är med män kan det bli så där stelt. Hela tiden står det där ”du-skulle-kunna-ha-dina-privata-delar -i-mina-istället-för-att-vi-satt-här-och-sörplade-kaffe” i vägen för ett äkta möte. Med tjejer är det inte så. Man är liksom sig själv. Vågar fjärta öppet och dricka direkt ur mjölkpaketet utan att generas. Lugnt och skönt. Så av alla vilda scenarion låg det där med kvinnor närmast. Tills jag läste Lena Einhorns roman ”Den tunna isen”.

Einhorn skapar magisk prosa …

Prosan är magisk. Hon kan skriva, det är en sak som är säker. Att jag tar mig igenom de 1550 iphone-sidorna (508 i pappersform) beror i stora delar på språket. Hon får minsta reseplanering att verka väsentlig, varje miljöskildring av sjö-träd-mark-stad-skidsorter-parkblommor är relevant, varje ambivalent längtan är en cliffhanger av Die Hard-mått. Som skrivande människa är glimtarna av författarlivet en stor del  av behållningen. Hur hon skapar Augustpris-och Guldbagge-vinnare mitt i sina kärlekskaruseller.

Ambivalensen är temat för den här nyckelromanen. Huvudpersonen Lena och hennes kärlek Nicki står i centrum, men kring dem snurrar en dödssjuk son, en myriad av föredettingar, storslagna skrivprojekt och återblickar på ursprungsfamiljen Einhorn. Föräldrarna, de kända läkarna Jerzy och Nina.

Hur skapades ärren som gör att Lena 50 år, fortfarande inte riktigt klarar av att anknyta och få relationer stabila och hållfasta? Svaren vecklas långsamt fram som en blandning av pusseldeckare och terapisession. Flera hjärnskrynklare passerar också revy men ingen lyckas egentligen komma nåt på spåren utan det är Lenas eget ”analyserande och penetrerande” som ger svaret på gåtan. Den där att man så gärna vill vara i kärleken, men hur den hela tiden slinker undan som en regnbåges slut. Intimitetsdansen kallar Lena och Nicki det: en stiger fram och  den andra backar, aldrig möts man helt.

… som mått bra av tuffare tag

”Den tunna isen” är en fin beskrivning av hur våra relationsmönster skapas den allra första tiden i livet, och hur den kan komma att prägla oss för alltid, om vi inte aktivt jobbar med den. För det är aldrig för sent att få ett fint vuxenliv som Mark Levengood säger i veckans avsnitt av Min Sanning.

Ett sätt att hela sig själv är genom skrivandet, och när texten når läsaren får även hon en möjlighet att läka. Ett liv blir allmängiltigt – den enes resa illustrerar mångas. Så boken är viktig, gripande och välskriven, men den hade mått bra av en tuffare redaktör som dödat några darlings.

Den ingående gestaltningen av ambivalensen – alla turer fram och åter som inte bara är mellan Lena och Nicki utan alla deras andra älskare och älskarinnor och deras älskare och älskarinnor, sänker tempot och förtar en del  av läsupplevelsen.

Till slut är jag så matt av allt det här sökandet efter kärlek, att jag bestämmer mig för att inte bli lesbisk. Dominant verkar trots allt vara det mest logiska: Kan du inte bara vara lite kåt, glad och tacksam? Men det kanske beror på min egen anknytningsproblematik.

 

Norstedts förlag Den tunna isen, Einhorn, Lena 2019

Vill man läsa en bok om hur den otrygga anknytningen kan gestalta sig rekommenderar jag Hemligheten av Dan Josefsson och Egil Linge

Köp boken på Bokus

Nationskännedom är steg 1 för självkännedom

Svenskarna är ju det mest udda folket i världen. I den klassiska globala värderingsstudien från Inglehart-Welzers så är vi mest individualistiska och mest sekulariserade.

Förenklat: ”Jaget före laget och Gud är död”. Inte lätt för andra folksorter att förstå sig på oss inte – och vice versa.

Inte är det så lätt att vara svensk heller, eftersom vi tenderar att tro att var och en är sin lyckas smed. Vi har ju valt Staten/Kommunen som beskyddare framför morsan och farsan när vi är små (förskola och skolplikt) och framför de egna ungarna när vi är gamla (äldreomsorg, pensionssystem).

Det finns ett maximalt frihetstänk i det valet att organisera sig. En önskan om oberoende. En del menar att det är ett gigantiskt socialt experiment som skördar offer i form av ensamhet och psykisk ohälsa. Så kan det vara. Vi är flockdjur och dör utan kontakt med andra. Samtidigt är vi världens sjunde lyckligaste folk…

Att Gud anses död (eller iaf att religionssystemet inte appellerar) är ytterligare en parameter att fundera över. De flesta svenskar är inte oandliga, man tror på ”något”; naturen är vår katedral. Tja, vi höll den hierarkiska Kristendomen stången rätt länge ändå. Innan dess var det våra asagudar som var projektionsytan för våra rädslor och drömmar. Spelar det någon roll vad vi tror på så länge det skapar meningsfullhet?

När man ägnar sig åt personlig utveckling är steg 1 alltid att lyfta blicken från ego-perspektivet till eco-perspektivet. Det vill säga – vilka system tillhör jag och hur påverkar de mig över tid och rum.

Att ha kännedom om sitt lands historia och hur det kollektiva medvetna i form av lagar, kulturyttringar (som nationaldagar…varför de firas, hur länge man firat dem etc.) är att gå den första milen i att börja förstå sig själv och därmed vara kapten över sitt öde.

Vi är så präglade av det vatten vi simmar i att vi sällan reflekterar över sånt som verkar självklart, men inte behöver vara det om man inte vill.

Med nyfiken och intresse iakttar man sitt system. Sedan kan man välja att:

Acceptera det: Vad schysst att vi är sjunde lyckligast i världen!

Förändra det: Nämen så här kan vi inte ha det! Vi gör så här istället!

Eller lämna det: Hola Spanien!

Allt annat (gnälla, kritisera, skapa draman, vägra delta/dra sig undan) är vansinne för att citera Eckhart Tolle.

Heja Moder Svea!

Älgvandringen och utrotningen

SVT har under tre veckor haft ett antal webbkameror uppsatta  vid en jämtländsk älv. Det är älgarnas vandring som varit fokuset men de gånger jag själv streamat, har det varit noll djur i bild. Däremot har krympta isflak glidit förbi i sakta mak, torra tallgrenar har petat ut i den lätta brisen och en rad våryra fåglar har hörts i bakgrunden.

Den här slow-tv:n, eller ”sakte-teve” som det heter på norska, är ett live-format som funnits i ungefär 10 år och där just norrmännen initierat och är speciellt förtjust i formen (Slow Television, Wikipedia (2019)). Hurtigrutten, tågresor och andra långdistansare är tacksamma att sända, oklippt och direkt.

Så vad är det som är som gör så många väljer att stirra på en älv i tre veckor, i väntan på älg? En fånig och retorisk fråga förstås. Våra hjärnor är utvecklade för just det livet: att vara ett med naturen, eftersom vi är just det. Trots att vi lägger oändligt med tid och resurser på att verka civiliserade genom att sitta på kontoret och sätta ihop gem i långa kedjor, eller ägna fritiden åt att köpa prylar tillverkade av ungar i Asien, så är präglingen uråldrig och konstant. Det basala behovet av vatten, skog och vindbrus.

Det är paradoxalt att samtidigt som miljontals människor inte kan få nog av  älgvandring, så släpper FN sin rapport om tillståndet för vårt ekologiska system:  en miljon (1.000.000) djur hotas av total utrotning – Poof. Bye bye. Borta för alltid.

Det är ju för väl att naturen finns bandad nu. Några undervattenskameror av torskar som tjippar efter andan i Östersjöns bottensediment kanske kan vara nästa tittarsuccé? Eller ett titthål i nån gammal valborgsbrasa för att eventuellt se den sista igelkotten. Eller för att sträva efter ändå mer långsamhet: en stillbildsserie av en tom bikupa som kontrast mot Storstockholms bostadsbrist.

Då kan ju våra barnbarn om några decennier tagga våra dödsrunor på facebook med  shoutouts som: #tack_som_fan_farmor_för_att_du_iallafall_lämnade_efter_dig_instastories_med_älg_och_torsk

SVT: En låååångsam miljonsuccé! (2019-05-07)

 

 

 

Äldre förvaltning behöver förnyas

Hösten 2017

”Är du säker på att du kan vara kvar på de premisserna?”

Jag har gråtit fast jag bestämt mig för att vara stark.  De spattiga hormonerna har säkert spätt på känslan av uppgivenhet och självömkan, men den långa kampen hade också tagit ut sin rätt. När nu någon lyssnar och på allvar tar till sig vad jag berättar om känslan av vanmakt och förvirring. Över att inte för sitt liv förstå hur dessa inkompatibla system ska samspela, hur mycket kraft det tar med så mycket personal som har så många sjukskrivningar och privata problem, hur trycket från ledningen över ekonomin stressar sönder mina nätter – är det som en propp släpper.

Men oavsett alla (o)tekniska och personella utmaningar, är det i grunden förtroendekrisen som är skapat den inre konflikten hos mig och orsaken till sjukskrivningen jag nu haft ett par veckor.

Den kortklippta personalaren vill direkt klargöra att ingen kommunpolicy finns angående nära relationer mellan chefer och underlydande.  Men hon är skicklig i det svåra samtalet,  så självklart förstår hon min invändning: att sociala system och kanske i synnerhet hierarkiska, vilka avkräver oss människor att bevaka våra positioner på ett annat sätt än i platta organisationer, förväntar sig att spelreglerna- även de underförstådda, följs.

Min invändning mot förvaltningschefens affär med sin underordnade och min kollega, handlar överhuvudtaget inte om kärleken, den är underbar. Utan det är hans oförmåga att som ledare inse sin påverkan på ett system, som skaver.  Att som alfahanne ta sin sexuella rätt för given, dessutom i ett matriarkat och sedan ha mage att genom tillrättavisningar på arbetsplatsträffar, kväsa opponenterna. Att inte förstå att på hans position kan inte privatperson och roll separeras utan att den uppkomna situationen ska hanteras professionellt, någon part i paret byter plats. Problemet löst.  Det motsatta – en tryckkokare har skapats.

I kombination med andra, illa tagna beslut; en oförmåga att lyssna på både chefers och undersköterskors kritik kring arbetsmiljön i allmänhet och schemaläggningssystemet i synnerhet,  blir cocktailen giftig. Jag klarar inte att dricka mer. Kan inte längre vara lojal mot arbetsgivaren.

Och HR-personens fråga gör mig uppgiven, för visst har hon rätt när hon säger att oavsett vad som sker med just den här chefen, så kommer ett antal andra personer både inom förvaltning och politik – som bidragit med tystnad, stöd, egna agendor – att finnas kvar i. Det är till syvende og sidst ledningen som tillåter ledarskapet.

Så hennes fråga är relevant – hur ska jag kunna jobba vidare med vetskapen om att det jag upplever som problematiskt, kvarstår? Att det kommer att mutera i annan form – på ett annat jobb, i en annan del av organisationen?

Den andlige ledaren Eckhart Tolle menar det finns bara tre sätt att förhålla sig till verkligheten, allt annat är galenskap: acceptera, förändra eller lämna.

Människor är alltid värderingsstyrda men få anställda i mindre kommuner, har kunnat unna sig lyxen att välja bort arbetsgivare. Arbetstillfällena som finns är relativt få och man måste svälja stolthet och ideal. Maten måste stå på bordet, ungarna behöver få vara kvar i sin trygga miljö.

Jag är inte uppgiven, jag ser att förändringen pågår. Många goda krafter verkar för en äkta effektivisering och  det vikande skatteunderlaget gör att kommunerna inte har råd med dåligt ledarskap i längden.

Men jag orkade inte längre strida för förändring, inte heller acceptera. Jag påbörjade min resa för att lämna.

Fixar du det långa loppet?

Människan kan normalt hantera stress bra. Det som skadar oss och kan orsaka långvarig sjukdom är när vi inte balanserar stressiga perioder med vila.
 
Eller så här: det autonoma nervsystemet består av två delar: Det sympatiska som håller oss på tårna och räddar livet vid det som uppfattas som hot, och det parasympatiska som reparera celler, sänker blodtryck och stresshormoner.
 
Eller så här: Du tävlar i Formel 1 med den senaste toppmodellen. Plattan i mattan, väj snabbt undan för andra bilar, planera smartaste vägen in i kurvorna – vilken härlig rush! Men efter ett tag måste alla förare in i depå – tanka, byta däck, dricka. Ingen människa eller bil kan köra oavbrutet.
 
I det här snabbtestet får du en fingervisning om hur ditt F1-lopp ser ut. Kommer du att hålla dig på banan hela racet eller finns det risk för krasch?
 

Att skriva anden ur flaskan

(Tidigare publicerad på Coachingguiden)

Allting levande kommuniceraroch särskilt vi däggdjur är riktigt bra på det. Diande ungar kräver uppmärksamhet; människobarn extra mycket. Vi föds alla prematura och hjärnan fortsätter utvecklas utanför mammas mage. Helt färdigväxta är vi först i 25-års åldern men hjärnans plasticitet (formbarhet) gör att förändringar genom exempelvis lärande, pågår hela livet. Sådant ställer höga krav på både uttryck och inlyssning.

Talspråket är givetvis en av våra viktigaste kommunikationskanaler, men det är kroppsspråket som ljuder starkast. Minsta rörelse i någon av ansiktets fina muskler, gör att vi kan avläsa känslor som vrede, glädje eller ledsnad.

Den här förmågan att snabbt känna av och tolka omvärlden sker i stor utsträckning automatiskt och utifrån inlärda, mentala scheman vilka är baserade på tidigare erfarenheter. Det är ett mycket energiekonomiskt sätt att använda kunskap. Lärande tar på krafterna. Reflektion kräver tid. Men för att bryta ny mark, få förändrade insikter och därmed finna en annan riktning i livet, så behöver vi orka stretcha ut oss ibland, eller snarare – checka av inåt.

I vår överkommunicerande tid kan vi oavbrutet få till oss Gud och hela världens alla åsikter. Ja, även den här artikeln försöker styra dig med goda råd. Till slut är vi alla ett gäng åsnor mellan hötapparna, osäkra på vad som är rätt och fel.

För att kunna hantera dessa bombmattor av intryck, behöver vi lyssna på den enda som har svaret på våra alldeles egna livsfrågor om vem jag är och vart jag är på väg – vårt egna själv. Men även i vårt inre ljuder ofta en kakafoni av röster som kräver uppmärksamhet. För att sortera bland dem föreslås följande: en penna mot papper.

Först när tanken får form i bläck, kan vi börja stryka under vad som är av godo och stryka över det som kan släppas iväg som en heliumballong.

Bara efter ett par skriv-sessioner kan man återupptäcka gamla drömmar och höra oväntade viskningar om framtiden. Den darrande livskompassnålen får möjlighet att stilla sig mot en tydlig riktning.

Men vägen framåt kommer inte nödvändigtvis vara rak eller lätt. Kanske är det därför många av oss undviker det inre samtalet. För att vi vet vad som behöver göras, men är rädda för att höra det.

Så medan vi omedvetet inväntar att livet en gång för alla kommer att ta oss i örat och kräva förändring, det vill säga, när en svår sjukdom drabbar oss, eller en förlust eller något annat omvälvande som ställer saker på sin spets – medan vi inväntar det, fortsätter vi att gömma oss bakom ”måsten och borden” eller lever efter andras sanningar.

Men den tålmodiga längtan vilar stilla som i en Aladdins lampa i väntan på att gnidas. Detta som är helt nödvändigt, men känns alldeles omöjligt. Drömbilden, överväldigande som anden som bara väntar på att få släppas ut och torna upp sig över oss.

Önskan kan handla om att leva i ett annat land, starta ett företag, våga närma sig kärleken eller ändra yrkesbana radikalt fast man är långt över sextio år.

Vilka drömmar man än har, kan det vara hjälpsamt att veta att det människor ångrar mest på sin dödsbädd, är inte att de ställde upp mer för andra, utan att de inte gjorde mer av sådant de själva ville. Med det framtidsscenariot, vågar man kanske gnida lite på den där lampan av möjligheter genom att försiktigt skriva svar på frågor som: ”När jag är riktigt rik så ska jag …” eller ”När jag var liten var min stora dröm att bli … vill jag det också idag?”

När vi visualiserar framtiden visar vi hjärnan nya scenarion.Kanske pyser det sedan sakta, eller så kommer allt på en gång – både svaren och lösningarna. För hjärnan kan inte skilja på fantasi eller verklighet, utan agerar på båda sakerna som sanning. Detta är besvärligt vid fobier och ångest, men en välsignelse för positiva förändringar.

Så, om det den döende ångrar allra mest, är det hon inte gjorde för sig själv, och om man genom att skriva får fatt i drömmar som sedan via hjärnans förmåga att omforma sig kommer att kunna skapa ett nytt liv genom drömmar som slår in, då får du följande uppmaning: Tag ett papper och en penna och svara på frågan:
”Vad väntar jag på?”

Att sluta göra motstånd ger medvind

När vi är barn vill vi bli vuxna, som vuxna vill vi vara barn, eller i alla fall tonåringar igen.
Kroppen är för tjock för att passa in i kläder vi vill ha, sen för smal när vi blir äldre och tappar muskelmassa och fett.
Jobbet är tråkigt, men när vi förlorar det vill vi inte vara arbetslösa.
När vi är ensamma vill vi träffa en partner, när vi har en, duger hen inte och bör förändra sig.
När vi äntligen fått ett eget lägenhetskontrakt eller en förortsvilla vill vi direkt renovera om, och kanske igen, och igen.
När vi åker på semester är det för varmt och dyrt, när vi är hemma är det tråkigt.
 
I den positiva psykologin visar man att tacksamhet är ett förhållningssätt som ger ett bättre, mer lyckligt liv. Men ibland kan steget till att känna tacksamhet lite väl stort.
 
Det ZENISKA förhållningssättet att inte göra motstånd, inte tjafsa med verkligheten, är ett enklare sätt att få bättre livskvalitet.
 
Istället för hot och skuldbeläggning av egna och andras handlingar vilket skapar stress, kan man bara konstatera: ”Jaså verkligen”. Det är inte passivitet utan ett nyfiket,aktivt, medvetet iakttagande, särskilt av sig själv.
 
Det utrymme som skapas när hjärnan inte ständigt kräver rättning och förändring (inre och yttre), blir då tillgängligt för att söka fram vad jag istället vill ha. Saker klarnar och jag kan vidta bättre mått och steg för att manifestera en ny verklighet.