En gång ägde jag en bok som hette ”Tilliten bärs på tusen axlar”. Den försvann innan jag hann läsa den, men titeln berättar något viktigt om det som av den amerikanske statsvetaren Robert Putnam, kallas socialt kapital. Tillit skapas genom att majoriteten av möten med medmänniskor, upplevs som bärande. Att vi kan lita på varandra helt enkelt.
Tillit är psykologiskt avgörande för oss som sociala varelser. Brist på tillit i relationen med omsorgspersoner när vi är spädbarn skadar hjärnan för livet. I samhället är tilliten ett viktigt smörjmedel för att exempelvis ekonomin ska fungera.
I internationella mätningar ligger Sverige i topp när det gäller detta kitt som för människor samman, och brist därpå – isär. Den svenske professorn i statsvetenskap Bo Rothstein, beskriver risken för detta på DN Kulturdebatt 2016-04-25 att ”Elitens trixande hotar den mellanmänskliga tilliten”. Artikeln följde i kölvattnet efter Kommunal-skandalen och Panama-dokumentens publicering.
Rothstein varnar för när eliten agerar bedrägligt. Hur deras beteende tolkas som en temperaturmätare på vad ”alla” gör med slutsatserna att ingen går att lita på och då kan jag lika bra göra samma sak. Det är som med barn, de gör inte som man säger, de gör som man gör. På samma sätt avläser vi samhällets auktoriteter och ledare.
En annan form av brist på tillit går att avläsa i många organisationer idag. Kanske är det globaliseringen som skapar ett behov av att falla tillbaka i Taylorism – den klassiska mangementteorin om att effektivisera och specialisera arbetet. Idag är den förklädd i flexibla arbetstider och touch&go-arbetsplatser men ett minskade antal människor ska leverera hög, mätbar kvalitet i ett system som sakta smalnar in mot en robotteknikvärld. Det har gått från bondesamhällets tillverkning för husbehov, över industraliseringen skriande behov av fysisk arbetskraft till ett tjänstsamälle där personalbehovet avtar för varje dag.
Till och med i den människonära omsorgsbranschen marknadsförs nu matningsmaskiner, tvättrobotar och intelligenta madrasser som ställer diagnoser bättre än vilken läkare som helst. Jobless growth kallas fenomenet – tillväxten ökar men behovet av arbetskraft miskar. Personalen som är kvar effektivitetsmäts in i minsta detalj.
Organisationers oförmåga att fånga upp den psykosociala ohälsa som nu sprungit förbi stenlunga och andra kroppsskador, är en annan variant av att tilliten inte längre verkar bäras av tusen axlar. Vi jobbar som maskiner men smörjs och underhålls inte, får inga nya reservdelar, utan tillåts att skära ihop utan att någon drar i nödbromsen. Man bara ersätts. Då minskar tilliten till arbetsgivare, samhällssystemet och förödande nog – till vår egen förmåga; till hela människovärdet. Några vågar tala. Men många ur denna icke försumbara del av arbetskaderns ryggrad mellan 25-54 år, smyger tystade undan för att lägga sina sista krafter på att få ut sina rättmätiga, statliga försäkringspengar.
Att utvecklingen skulle gå att stoppa, eller att det ens skulle vara önskvärt, är naivt. Alla tider har sin utvecklingsvärk, en del mer än andra. Det man dock behöver är att göra är att hålla sig i grundläggande värderingar, när det blåser hårt. Man kan ha personliga principer om medkänsla, sanning, integritet och så vidare, men på samhällsnivå verkar tillit vara det allra viktigaste, för att vi ska orka och vilja dela livsrum. Detta för att inte skapa klass-raviner där vi inte möts naturligt på våra boplatser eller låter den ack så långsamma och ibland korkade, men vad annars ska vi ta oss till? -demokratiprocessen försvagas.
Tilliten är inget statiskt tillstånd, den måste vinnas och aktivt bevaras, både mellan oss och inom oss. Tilliten till det egna jaget är avgörande för ett stabilt inre liv. Tilliten är svår att återfå om en gång naggad på. Tuff att bygga upp helt från grunden. Men det går. Allt sitter i huvudet. Revor i den sociala väven kan nästas ihop igen men först behöver man förstå hur de uppkommit och hur viktigt det är för en själv och andra att den finns där, i livets alla skeden.
