Människan är som en sugpropp. Vi behöver hela tiden ha något att sitta fast vid – familjen, arbetet, religionen (vilken vi nu tillber – Gud eller konsumtionen), platsen, drömmarna.
Ibland har vi suttit fast så länge vid ett koncept att vi tror att vi ÄR mamma, tandläkare, kristen, Karlskronit, visionär innovatör. Det stämmer inte.
Det går bra att hänga kvar där det känns skönt – kanske ett helt liv. Men många gånger är vi fastklistrade vid människor och platser som inte gör oss gott bara för att det är läskigt att flyta fritt en stund. ”Det är dumt det”, för att citera Alva i Madicken när hon rycker undan köttbullskarotten för pappan när han berättar att han gjort mamman ledsen.
För livet är en flod och sugproppar mår bra av fukt och nya vatten. Vare sig man vill eller inte hittar man alltid en ny yta att fastna på. Sånt sker omärkligt. Just därför behöver man aktitvt träna på att släppa taget. För det som var sant igår, behöver inte vara det idag. Men det är svårt att se med näsan tätt tryckt mot en yrkesroll eller ett villalån.
Att drabbas av sorg och vemod när man släpper taget är inte ovanligt men en viktig del av processen. Det som fyllt en funktion bör hedras. Har man väntat alltför länge med ett 
beslut så behöver man hålla om sig själv och säga att det är okej ändå- tid är inte förspilld, det kommer alltid ny. Och skulle man råka lämna något som ändå visade sig vara bra, så kommer det åter i mer förädlad form.
Så trots att jag älskar Nils Poppe så hade han fel när han sa: ”Tappa inte sugen – världen är full av tappade sugar.”
Det är tvärtom – att aldrig tappa sugen, suger!
För belöningen med att släppa taget är friskhet, livsglädje och frihet. Eller som Will Smith uttrycker det: ”The point of maximum danger is the point of minimum fear”.
