Författaren och journalisten David Lagercrantz beskriver i Sommar i P1 sin relation till den dominante fadern tillika författaren Olof Lagercrantz. Hela livet söker David faderns godkännande; att få duga.

Denna förväntan på bekräftelse från föräldrarna är det många av oss som lever med långt upp i åren. Till och med när mamma eller pappa inte längre finns i livet, präglas tanke och handling av vad de skulle ha gillat eller inte. I det lilla hör man rösten om att inte skära brödet på fel sätt, i det stora väljer vi ofta omedvetet partners som påminner om föräldern, och därmed fortsätter den psykologiska dansen.

Att föräldern är en psykologisk centralpunkt blir tydligt även när hen inte existerar. Psykologer menar att ”fadershunger” utlöser allehanda utvecklingssår såsom narcissism,  sömnsvårigheter och ätstörningar – den känslomässiga brist det innebär att inte ha en far, dövas med mat.

Två klassiska komplex (omedvetna psykologiska strukturer) är oidipuskomplexet från den grekiska mytolgoin där Oidipus gifter sig med sin mor. Motsvarigheten för kvinnor är elektrakomplexet.

Just omedvetenheten om den dolda drivkraften gör det svårt att komma åt dessa inre mönster. Vill man hitta komplex ska man uppmärksamma de tillfällena då starka, svårkontrollerade känslor snabbt tar över ens väsen. Avundsjuka och hat men även positiva känslor. Vi speglar i oss själva genom andra. Det som vi finner beundransvärt hos medmänniskor, är ofta de egenskaper som är goda i oss själva. Vi ser inte världen som den är – utan som vi är.

I sagan symboliseras fadern av den gamle, kraftlöse kungen: stagnation och ”vet-bäst-mentalitet” behöver störtas och bytas ut av prinsen eller den intutive dummerjönsen. Samtidigt bär kungen på visdom, stabilitet och grundtrygghet. Den gode faderns famn att vila, särskilt i kristider.

Närliggande till föräldrakomplexet är auktoritetskomplexet, det vill säga tolkningen av den sociala rangordningen. Underlägsenhet kontra överlägsenhet och vår egen plats på den stegen.

De nutida stora, kollektiva rörelserna med ett ifrågasättande av överstaten EU är en reaktion på att inte ha blivit lyssnad på. ”Pappa” har inte förstått människors behov av rättvisa strukturer, inte sådana som upplevs som gynnsamma enbart för vissa. Den gode föräldern sätter de yttre ramarna men detaljstyr inte inom dem. Alla behöver hitta sin unika röst. Det är inte möjligt när man dränks av ständig fostran och direktiv.

Uppvaknadet för makt-papporna är idag brutalt. Vitala delar av slottsbyggnaden har sprängts undan av krafter man inte räknat med.

Inte heller folket förstår kraften i det kollektiva omedvetnas strömningar utan räds nu sitt eget handlade. För även om engelsmännen idag frenetiskt googlar för att förstå  Eu är och att  de ekonomiska implikationerna sakta går upp för dem, så har man handlat utifrån en känsla av att inte få ha inkluderats i att styra sitt eget öde. Konungen har inte lyckats skapa harmoni i riket. Rädslan för resursbrist när marknaden mättas av drivna östeuropeer har inte stillats genom pedagogik och dialog utan har i stället ökats genom polarisering, förenkling och rena lögner. Idag står man faderslös – utan EU och utan ett stabilt nationellt ledarskap.

Genom självkännedom om inre drivkrafter och om våra gemensamma kollektiva mönster, blir vi bättre rustade för att inte behöva driva viktiga frågor till sin yttersta spets och därmed skapa kaos. Den nya tidens ledarskap i en komplex och snabbfotad värld, handlar inte längre om hierarkier, utan om delaktighet och kommunikation.

Så vad sker nu i detta maktvakkuum?  David Lagercrantz sluter cirkeln i sitt sommarprat genom att ömsint läsa sin då 83-årige fars självkritiska ord men vänder dem tillbaka i medkänsla:

När jag läser det nu, drömmer jag om att vi byter roller, han och jag – och att det nu istället är jag som stryker honom över håret och säger med min mildaste röst:
-Hur kan du Olof, som är så rikt begåvad och gjort så mycket, känna avsky över dig själv?

Genom benådadet befriar David både  fadern och sig själv från det mindervärdeskomplex som följt dem i generationer. När David nås av faderns dödsbud reagerar han kaotiskt, slår omkring sig – är förtvivlad (faderskomplexet aktiveras med full kraft). Vid likvaken läser familjen Olofs dikter i timtal, som för att besvärja det oåterkalleliga (man vill ha tillbaka det man känner till, oavsett  hur det sett ut).

Till slut är David författare. Han går i faderns fotspår men på sitt eget sätt (utveckling går inte att stoppa). Genom att visa sin sårbarhet, möta inre demoner och ta risker; genom  att  dela med sig av sin livresa och rikta fokus på att trösta andra mer än att kretsa runt egna sår,  symboliserar Lagerkrantz jr den nya tidens föräldraskap och ledarskap.

Ett ledarskap som nationalstat och EU som kan välja i efterdyningarna av Brexit.

Läs mer

Känslofylld Lagercrantz i stark svensk start, Aftonbladet 160625

DN.se/brexit

Världen efter Brexit, Godmorgon världen, SR P1, 160626