Jag hävdar alltid att en organisations hälsotillstånd är en direkt spegling av den högsta ledningens kompetens. Allting strilar neråt. Och en ledningsgrupp är ingen abstrakt entitet. Ingen högre stående enhet av visdom och mod. Nej, en ledning består av människor som är mer eller mindre medvetna om sina drivkrafter, värderingar och mål. Som har en viss nivå av förståelse för vad som sker runtomkring dem.
Dessvärre tenderar man att komma längre bort från verksamheten, ju högre upp i näringskedjan man befinner sig. Det man är satt att styra blir mer och mer oförståeligt. Man ska ge vård och omsorg, men skapar ett berg av patienter från de egna leden. Man är tänkt att skydda medborgare från brott, men är själv förövare.
Istället ägnar man sig åt att bearbeta sina dolda drivkrafter genom att drabbas av svartsjuka och uppdämd libido. Har man dessutom klena kunskaper i basal arbetsrätt och inte förstår arbetsmiljölagen, tja då får vi inte mycket välfärdsstat för skattepengarna.
Särskilt inte som de ytterst ansvariga – de som brukar glömma att de de facto är arbetsgivaren – politiken, när de inte har vett att ställa krav förrän skiten har träffat fläkten i sådan omfattning att inte ens ett barn missar det…ja då är det enda man kan vara tacksam över, är att journalister ändå följt arbetsbeskrivningen: granska makten sakligt och opartiskt.
