Tungt att vara chef i komplexa system
Göte hade varit chef på Varvet i decennier. Varvet. Örlogsstaden Karlskronas basnäring sedan Karl XI insett det strategiska värdet med en isfri hamn i södra Östersjön. På 1600-talet byggdes segelfartyg, under Götes år: U-båtar.
Jag var chef i Hemtjänsten på öarna som utgör “staun”. Stora personalgrupper, ständiga bemanningsproblem. Evig ångest över att få en Lex Maria-anmälan, såna man kan få som ansvarig för hela kalabaliken. Om en äldre missats på något sätt, och hittas på toaletten ett dygn senare. Eller när någon undersköterska som själv är sjuk men i beroende, norpar andras morfintabletter.
Arbetsmiljön är stundtals så dålig att facket ständigt hotar med en anmälan till Arbetsmiljöverket och exekutionsplutonen från högre nivå kallar till månadsmöten där man ska förklara- inte varför man inte hållit sin budget – utan varför man inte har minskat den.
Jag var trött och sliten. Hade långt framskridna planer på att säga upp mig, skiljas och flytta tillbaka till Stockholm men det var inget jag visade utåt.
Relationer med andra viktigast för att överleva
Göte älskades av personalen. När han skulle åka till sjukhuset för omläggning av sina sår, ville alla vara den som åkte med. Trots att hans ryggsmärtor var brutala var han alltid lugn och trevlig när man som jag, den här dagen, kom med hans matlåda fast det fanns en policy att chefer inte skulle göra medarbetare-sysslor.
När man klev in i hans välordnade tvåa så rann stress och oro av en. Jag har mött flera såna där jordade själar genom livet; vi började samtala om hans liv och gärning, där på varvet. Hans ledarskap.
Efter 20 minuter när den beviljade insatstiden var slut och jag stod där i hallen med den kortluggiga hallmattan under mina blå plasttossor så föll fasaden. För här framför mig var en gammal man, med svåra smärtor – men en integritet och kunskap av guld.
“Göte, vad ska jag göra? Allt rasar runt mig bara. Jag krigar hela tiden, men är så jävla misslyckad.” Jag gjorde allt för att inte börja storgråta. Han lutade sig fram över rullatorn och tänkte till några sekunder innan han svarade.
“I början var jag också osäker i mitt jobb men sen hittade jag min linje och höll mig till den. Jag gjorde klart för mig själv vad som var viktigt, och vad som inte var lika viktigt. Personalen kom att respektera det, och det blev lättare också för mig. Hitta din egen linje, och håll den bara – så ska du se att det blir bra.”
Det här var fem år sedan nu. Den danske filosofen Kierkegaard säger att man måste leva sitt liv framlänges men det förstås baklänges. När jag ser tillbaka, så ser jag linjen. Ja, ända från min barndom faktiskt. Den är utstakad av mig själv – absolut. Egna erfarenheter, mina styrkor och tillkortakommanden har skapat hållpunkter på den sneda linjen…eller kanske mer meanderslingan, som CG Jung skulle ha kallat den.
Men den består också av möten med såna som Göte. Människor som gett insikter och stöd. Som gått före eller bredvid. Att våga leva och leda, är helt beroende av relationer till andra.
Jag vet att han inte lever längre, men jag tänker ofta på Göte när det blåser storm – och jag rätar upp mig igen. <3
